Twin Waterfall Bay är ännu en otrolig plats här i Vanuatu. Och vi har haft en underbar dag även här.

 
Så fort vi gick iland kom folket fram och välkomnade oss till byn. De började med att sjunga en välkomstsång för oss. Chefen sa: ”denna melodi kommer från England men vi har ändrat orden”. Efter någon minut viskade Joe till mig: ”detta är vår nationalsång”. Vi fnissade lite för oss själva. Hela byn började sjunga med och det var väldigt fint.

Efter vårt välkomnande började vi gå bort till de två vattenfallen (som man hör i namnet). Där väntade sex kvinnor i vattnet för att framföra en vattendans. Det var precis som att de spelade trummor i vattnet. När deras nummer var över försökte vi att göra det samma, men det gick inte så bra. Kvinnorna och de andra byborna skrattade åt oss och skvätte vatten på oss. Vid det här laget var vi redan dygnsura så vi tog ett dopp och simmade bort till fallen. Vi klättrade upp på stenarna bakom fallen och hoppade genom dem.

   
När vi tagit vårt dopp gick vi tillbaka till byn där vi fått vår välkomstsång. Där visade byborna en ”custom’s dance” för oss. Den bästa dansen jag sett hittills på vår resa. De hade trummor och kvinnor som dansade runt topless. Under en sång kom en av kvinnorna fram till mig och drog upp mig för att dansa. Hon och jag dansade runt tillsammans och efteråt gav hon mig en stor kram.

Efter dansen gick vi upp till toppen av vattenfallen. Jag gick ut till kanten och tittade ner. Tur att jag inte är höjdrädd. Vi var tvungna att vara försiktiga när vi badade där uppe så att vi inte fastnade i den lilla strömmen och åkte med över kanten.

Påväg upp för den branta backen 

Joe uppe på fallet 

Den sista tiden spenderade jag tillsammans med byborna nere i byn. Jag pratade med dem, visade dem var Sverige ligger på en världsatlas och tittade genom deras hus.

Tack än en gång Vanuatu.

5 timmar norr om Benom Bay ligger ön Ambrym. Denna ö är känd för att tro på mörk magi. Så, jag var lite småskraj när vi närmade oss. Hela ön verkade väldigt mystisk.

På ön Ambrym bor Isaiah Bong, en man som varit i kontakt med Soren Larsen varje år skeppet kommit hit. Eric, vår kapten, gick iland för att hitta honom och bestämde en vandrig för dagen efter. Vandringen skulle gå upp till den aktiva vulkanen på ön och jag och Joe fick möjligheten att gå iland.

Självklart antog vi utmaningen och morgonen efter blev vi väckta 05.30 för att vara iland på stranden 06.30 Där väntade Mr Bong och en truck på oss. Denna truck körde oss först genom byn. Alla byborna var väldigt nyfikna på oss, precis som i Benom Bay, och överallt såg vi huvuden som kikade ut genom dörrar och fönster. När vi passerat byn körde trucken oss upp genom djungeln. Vi skumpade fram och passerade mängder av fallna kokosnötter och kor. Efter 15 minuter stannade trucken och vi påbörjade vandringen uppåt genom djungeln. Då menar jag verkligen uppåt! All träning med badminton och fotbollen kom verkligen till nytta.

Trots mina trötta ben var vandringen genom djungeln helt fantastisk. Överallt såg jag palmträd och växter jag aldrig tidigare sett. Klimatet var fuktigt och det var lätt att halka till. Efter en timmes vandrig kom vi fram till en ny del av vandringen, vilket engelsmännen kallar ”ash plain”. Det är en rak vandrig över svart sand som färjats av aska och lava från vulkanen. Efter en ytterligare timmes vandring började vi gå in i en dimma. Men, när det började klia i halsen och sticka till i ögonen insåg vi att det var röken från vulkanen. Ju närmre vi kom desto mer irriterad blev min hals och emellanåt var det svårt att andas.

Efter ”the ash plain” fortsatte vandringen uppåt och än en gång kändes det i benen. Det blev även en tjockare rök och vinden var mer intensiv. Uppe vid den sista delen, det svarta sandberget, kunde vi knappt se något. Våra guider sa åt oss att inte gå för nära kanten eftersom det var brant på båda sidor. Men, det var ganska svårt att se var du satte fötterna… så det var ganska läskigt. Under denna del av vandringen kunde jag inte tänka på något annat än att detta såg ut att vara taget från Sagan om Ringen när Frodo och Sam går genom Mordor för att nå vulkanen där de kan förstöra ringen.

Väl uppe var det tyvärr för dimmigt och regnigt för att riktigt kunna se något. Vi såg ett rött sken djupt nere och vi kunde höra lavan mullra. Ganska besvikna påbörjade vi vandringen tillbaka ner till byn. När vi nådde trucken kunde vi alla pusta ut och ta det lugnt. Våra ben var väldigt möra och att få sitta ner och bli körd den sista biten var underbart.

Tillbaka nere i byn insåg Tony, vår 2nd mate ombord, att han och mannen som körde trucken mötts tidigare. Tony gjorde samma vandring för 20 år sedan och då följde en liten pojke med honom under hela vandringen. Och tänka sig, denna pojke var nu vår chaufför. Ett väldigt kärt återseende.

Denna dag och dagen i Benom Bay har varit två helt underbara dagar som jag sent kommer att glömma. Alla människor jag mött, all natur jag har sett. Att se människor leva på detta sätt och se hur glada de är får mig att tänka mycket på mitt eget liv, hur girig man kan vara ibland. Som jag skrev i ett tal i 3an på gymnasiet: ”Jag behöver inte den där tröjan eller det där nya tv-spelet. Jag har ett varmt hus, mat på bordet och en familj som jag älskar. Vad mer behöver jag?”

Jag hoppas att Sverige tar hand om er. Hösten börjar närma sig nu… har det börjat bli kallt än? Jag saknar er alla så mycket.

Tänk med hjärtat

Efter en nattsegling vaknade jag upp till mitt skift klockan 08.00 och kunde glatt se att land var i sikte. När vi hade släppt ner ankaret kom en man vid namn John ut till oss i hans kanot. John är numera chef över byn i Benom Bay efter att hans pappa tragiskt gick bort för några månader sedan. Med John ombord bestämde vi att vi skulle göra en vandring till ett vattenfall och se en ”custom’s dance” nästa dag.

Så, dagen efter Johns besök var vi alla redo på stranden vid 14.00 Det var väldigt varmt och överallt som jag tittade kunde jag se små snäckor som rörde sig. Dessa små varelser är så fantastiska för de har alla ett annorlunda skal och se är så små och söta.

John kom och mötte oss på stranden tillsammans med några barn från byn och vi började vandringen. Först gick vi genom byn och den var helt fantastisk. Husen var rena och hela och de hade planterat blommor och buskar som delade in de olika markerna.

 
Överallt kunde vi se huvud sticka fram från bakom hus och genom fönster. Alla var de nyfikna på oss. Barnen sprang fram till oss och skakade hand och följde efter oss. För några av barnen var detta nog första gången de såg en vit människa.

Jag kunde inte få nog av folket och vinkade till varenda en. De blev så glada av bara ett ”hej”. Mitt favoritögonblick var när vi var på väg upp till djungeln och passerade den sista delen av byn – jag tittar till vänster och ser fem små barn en bit bort. Jag vinkar till dem och de börjar hoppa och skrika och vinka tillbaka. Jag kommer aldrig glömma deras skratt och som tur är så fick Joe en bild av dem.

På vägen upp till djungeln passerade vi en kvinna som sorterade kakaobönor och vi såg en ugn som de röker kokosnötter på. Väl uppe i djungeln såg vi bananträd och kavaträd. Efter ca 10 minuter kunde vi höra vattnet porla och vi visste att vattenfallet var nära. Klimatet hade ändrats drastiskt från brännande sol till lite mer fuktigt och kallt. Väldigt behagligt om du frågar mig.
Till slut kom vi fram till vattenfallet och vi sprang alla ner i vattnet. Vi skvätte vatten på varandra och kände hur vattnet från fallet landade på våra axlar. Trycket var väldigt hårt. En grupp av byborna satt och tittade på oss och det måste ha varit en ganska rolig syn med ca 20 vita personer badandes och skrikandes.

På vägen tillbaka halkade jag till på en hal sten och en av de unga killarna tog tag i min arm och räddade mig i sista sekunden. Jag tackade honom så hemskt mycket och vi fortsatte vandringen tillbaka till stranden. Där hade en stor del av befolkningen samlats och de hade lagt fram snäckor och grönsaker som vi kunde köpa. Debs (vår kock) gick loss på grönsakerna och Joe kunde äntligen få inhandla sin egen ”konch” (en spiralsnäcka som du borrar ett hål i och som du kan göra höga läten med).

Tony tog fram sin amerikanska fotboll och vi spelade med barnen. De blev så glada för en liten boll. De skrattade och tjoade hela tiden.

 
Vi hade en stor publik

Vi tittade på bybornas ”custom dance” vilken var väldigt avslöjande vilket ni kan se på bilderna nedan. Lite svårt att koncentrera sig ibland. Vi fick vars en kokosnöt att dricka ur och vi blev bjudna på ”lap lap” – ett sorts mjukt och saftigt bröd tillagat ihoprullat i gröna löv, som vi sedan doppade i en kycklingsås. Väldigt gott!

Custom's dance

 
Tony, Ruby, Patrick, Lene, Jag och Joe äter Lap Lap 

Sorgligt nog var det dags att lämna människorna och byn och åka tillbaka ut till skeppet. Vi sa hejdå till dem allihopa med vetskapen att vi kommer komma tillbaka om ca 4 veckor. När vi kommer tillbaka ska vi ha med oss saker att ge till barnen och resten av befolkningen. Bollar och tillbehör. Kommer kännas jättebra att kunna ge dem något som de blir glada över. Bara en liten boll kan förändra barnens liv.

Detta var en helt fantastisk dag som jag aldrig kommer glömma. Nu efter 4 månader på detta äventyr har jag fått uppleva anledningen till varför jag tackade jag till att jobba på Soren Larsen. Jag hoppas att jag kommer få fler underbara dagar med lokalbefolkningen och till att upptäcka de olika öarna.

Ta hand om er alla där hemma så hörs vi snart igen!

Tidigt en torsdagsmorgon körde vår gummibåt in till warfen i Lutoka, Fiji och hämtade upp våra passagerare för resan över till Vanuatu. Ombord klev Ian, Melanie och deras fyra barn Will, Patrick, Ruby och Ella, Benjamin från Adelaide i Australien, Donald från Los Angeles och Lene från Norge. Vi gjorde den vanliga manövern med att se till så att inget kommer att rulla runt när vi är ute till havs och samla ett team för att lätta ankar. När hela kedjan låg säkert började vi röra på oss och resan till Vanuatu hade börjat.

Jag och Jim var ännu en gång på samma skift. Den här gången med Eric, Bruce, Ian, Ruby och Ella. Som vanligt kom min kära vän sjösjukan tillbaka första dagen och stannade i två dagar. När jag mår illa vill jag bara ligga i min säng och min motivation är på noll. Men, när illamåendet äntligen försvinner känner jag viljan att vara här. Vi har haft det hur roligt som helst tillsammans på 8-12 skiftet. Ian har varit hur rolig som helst och tjejerna har varit duktiga.

Vi kom fram till Vanuatu för sex dagar sedan . Vi såg Port Vila kvällen till den 7e augusti och jag och Jim släppte ner ankaret. Efter det kunde jag äntligen gå och lägga mig i en säng som inte gungade.

Dagen efter var det Hannahs födelsedag och den började med att vi kastade i henne i havet.
Dagen spenderades ombord med städning, deckskrubb osv. Den vanliga roliga rutinen. På kvällen festade vi till det lite med ett ”egen superhjälte” tema.  Jag kallade mig för ”Flame girl”, Joe var ”Mr Colourful”, Eric var ”Super Pooper Scooper” och Dan var ”Super Hobo” bara för att nämna några. En väldigt trevlig kväll.

Vårt nästa steg var att segla till Lemon Bay, platsen dit sköldpaddor kommer för att äta sjögräs. Efter en mycket lång simtur ute i vattnet såg jag något som liknade en stor sten nere på bottnen. Det visade sig vara en stor sköldpadda som vi följde i fem minuter. Så fridfull och han brydde sig inte alls om att jag simmade precis ovanför honom. Att se djuren i sin naturlia miljö är helt underbart och det går inte riktigt att beskriva.

Imorgon påbörjar vi vår segling till Benom Bay.

Ta hand om er alla där hemma så hörs vi snart igen!
Saknar er!!

Vi anlände till Fiji kvällen den 18 juli, för sent för immigrationen att komma ut till båten. Så, vi fick vänta tills dagen efter innan vi hade tillstånd att gå iland. Varje gång vi kommer till ett nytt land så kommer alltid tre personer ombord och kontrollerar personerna ombord, maten och andra produkter samt hälsan ombord. Ibland tar de vår mat eftersom det är odlat eller köpt i ett annat land, de kontrollerar våra rum, alkoholen och våra mediciner. När allt är godkänt har vi tillstånd att gå iland.

Den 21 juli var det vår kapten Erics födelsedag. Vi hade precis ankrat bredvid en ö med en väldigt trevlig befolkning. Jag, Joe, Eric och några andra gick iland för att be byns chef om tillåtelse att besöka och utforska ön. Vi hade en liten ceremoni där vi frågade om vi kunde få stanna två nätter på ön. Chefen sa ja och vid ceremonin bestämdes det dessutom att han och byns band skulle komma ut till båten samma kväll för att fira Eric, samt ha en kava-ceremoni. Kava är en mild drog... lugn mamma och pappa, jag är inte beroende… än. Haha. Nä, det enda den gör är att det känns som att du har bedövning i munnen och det känns som att du är lite berusad.
Bandet kom ombord och spelade musik kvällen lång. Vi åt god mat, dansade och firade Eric. Vi är alla så glada att han tog över platsen som kapten när vår förra lämnade. Eric är en väldigt förstående, genuin och snäll människa, precis vad du behöver när du vistas i en miljö där du inte riktigt vet vad du ska göra ibland och där du gör misstag. Han blir aldrig sur. Irriterad har han nog blivit på mig ett antal gånger… men han har aldrig varit sur på mig.

Dagen efter Erics födelsedag var en söndag. Och vet ni vad? Vi var lediga hela dagen, samt att vi kunde gå iland halva. Jag och Joe tog båten klockan 13 och bestämde oss för att utforska ön. Vår första idé var att gå upp för det största berget på ön. Väl uppe beundrade vi utsikten en stund, men vi kunde se att regnet var på väg. Vi försökte gömma oss under några buskar, men vi insåg snart att det inte skulle göra någon nytta, så vi blev blöta.
Efteråt gick vi tvärs över ön till stranden på andra sidan. Vi satte oss ner och jag bestämde mig för att ha en liten svenska-lektion och berättade allt om vad som händer på midsommar. Jag hittade pinnar och blad, byggde ihop en midsommarstång och dansade ”Små grodorna” runt den. Han tror nu att svenskar är helt galna. Jag klandrar honom inte.

Jag och Hannah har nu fått ett eget område på skeppet som vi har ansvar för. Vi reparerar segel. Ni ska bara veta så många hål och revor det blir när vi är ute och seglar. Så, när ett segel går sönder så ger killarna dem till oss och vi börjar lappa ihop det. Jag gillar det. Vi börjar faktiskt bli duktiga på det också.

Idag är det min och Joes lediga dag och vi sitter just nu på ett internetcafé i staden Lautoka. När vi är klara ska vi gå i några butiker, ha en picknick och ikväll ska vi gå till en marknad med karuseller.

På måndag anländer våra passagerare för nästa del av resan. Att segla till Vanuartu. Vi lämnar Fiji den 1 augusti och resan över kommer ta ungefär fem dagar. Väl framme kommer vi segla runt till de olika öarna en stund. Resan efter denna består endast av att segla runt i Vanuartu… så vi kommer spendera en månad där innan det är tid att bege oss vidare.

Jag vill säga grattis i efterskott till min mamma! Den 25e juli var det hennes födelsedag!!! Hoppas att du hade en underbar dag mamma. Jag saknar dig!
Du kommer att få en överraskning med posten om någon vecka.

Nu ska jag och Joe fortsätta vår lediga dag. Ta hand om er där hemma så hörs vi snart igen.
Miljoner kramar

När vi är ute och seglar och jag sitter på “bow watch” om nätterna, tittar jag ofta upp mot himlen och drömmer mig bort. Bort om alla stjärnor och himlavalv. Det är väldigt lätt för tankarna att flyga iväg och din riktiga uppgift, att se till så att vi inte seglar in i något, blir ett andrahandsval. Du tittar ut längs med horisonten, men du är någon helt annan stans. Mina tankar flyger ofta hem till er. Vad händer där hemma, vad missar jag och hur är det med er? Det är irriterande att inte kunna välja själv när jag kan prata med er, det måste alltid vara planerat och jag måste alltid ha tillstånd att lämna skeppet. Kontakten med er ska det bli ändring på när jag kommer tillbaka till Australien.

Mina tankar flyger även till framtiden. Min framtid, ett oklart och ovisst ord för mig. På ett vis känns det spännande att inte veta vad som kommer hända och att inte ha något planerat, men någonting inom mig gör mig stresad ibland och säger att ”Hanna, du måste lista ut vad du vill med ditt liv”. En sak har jag bestämt mig för, och det är att jag ska göra vad jag vill och inte vad andra vill att jag ska göra.

En person som ofta besöker mig i mina tankar nu for tiden är morfar. Min fina morfar gick bort för tre veckor sedan och det har varit jobbigt att vara här nere utan alla de som står mig nära och visste vilken fin människa han var. Att inte få krama min mamma som precis förlorat sin pappa, att inte kunna se till så att alla är okej och att missa begravningen är orosmoment som snurrat runt i mitt huvud och vid vissa tillfällen har jag inte kunnat stoppa tårarna. Jag vet nu hur det känns när ett hjärta gör ont.
Mamma har skickat bilder till mig från begravningen. Allt såg så vackert ut. Jag hoppas att allt gick bra, men det tvekar jag inte en sekund på att det gjorde. Jag önskar att jag var där. Jag försökte leta upp ett ljus på båten samma dag, men jag insåg ganska fort att mitt letande var förgäves... jag lever ombord ett skepp helt tillverkat av trä. Så, jag tog fram min dagbok och ritade ett istället.
Jag minns honom så tydligt nu. Jag trodde att jag hade glömt. Som min kusin Patrik skrev till mig: ”han sitter uppe i himlen med min morfar nu med ett snapsglas i handen sjungandes på en snapsvisa”.

Morfar, jag saknar dig.

Tänk med hjärtat

En av de mest intressanta och roliga sakerna vi gör nu när vi nått tropikerna är att snorkla. När vi äntligen får tillåtelse att gå iland springer vi alla ner till våra sängar och hämtar våra masker och fenor.

Tonga är ett land fyllt med fantastiska korallrev och fiskar som jag endast sett på film. När jag simmade runt kunde jag inte hjälpa att skrika till ibland när jag såg något häftigt. Speciellt om jag såg en stor fisk, helt ofarlig. Hannah och jag såg en haj senast vi var ute tillsammans. Vi låg stilla i vattnet och tittade på den i någon sekund, sen insåg vi att ”helvete, det är en haj!!!” så vi simmade som satan iväg från den och skrek som små flickor, typiskt att göra en scen av det hela, när det visade sig vara en liten revhaj. Haj som haj, jag är lika försiktig.

Jim har en helt underbar undervattenskamera så här kommer ett gäng bilder från dagen då vi besökte ”Coral Gardens” i Tonga.

Älskade, älskade morfar.
Tack för att du var den du var, även om ditt minne försvann på äldre dar. Du har mitt hjärta och jag vet att du och farmor vakar över mig tillsammans nu.

Två dagar efter att vi nått Tonga kunde jag få gå iland och gå in på internet. Det var då som jag fick beskedet om att morfar gått bort två dagar tidigare. Mamma hade mailat mig hela händelseförloppet och i slutet stod där ”nu finns inte morfar längre, han var så fin”.

Jag minns min morfar som den som lärde mig kortspel och alltid lät mig vinna, som lärde mig att kasta harpa, som körde runt mig i hans traktor, som snarkade så högt att det hördes i hela huset, som alltid drack lite för mycket på våra fester och började sjunga snapsvisor, som alltid försökte ge mig whiskey trots att jag bara var 16 år, som alltid skojade och fick mig att skratta, som alltid brydde sig om sina nära och som alltid hade glimten i ögat.

Vi såg dig tina bort. Vi såg dig bli sämre och sämre. Jag tror att du mår bättre nu. På ett sätt tror jag att du är lättad, för det var inte så du ville leva. Du var sprudlande, energirik och rolig. Det var så fel att se dig så tanig, tyst och förvirrad.

Jag förstår nu att du sa hejdå till mig när jag hälsade på dig. Du tog min hand och tittade mig djupt in i ögonen. Just då trodde jag att du ville visa att du kände igen mig, men att du inte riktigt kunde placera mig. Nu förstår jag att du visste precis vem jag var och att du ville visa mig det. Du ville säga något, men du kunde inte. Det behövdes inte, dina ögon sa allt.

Tonga är så vackert och jag ser dig överallt – i den ljusblåa himlen, i de gröna palmerna, i den vita sanden och i det klarblåa havet. Lika vackert som du var.

Det är jobbigt att inte vara hemma med er och finnas där för er alla och att själv få tröst. Att jag inte ens kan gå iland för att använda internet och prata med er gör mig galen. Med detta inlägg vill jag sända all min kärlek till er. Till mamma, Elin, mormor, Stefan, Pia, Patrik och Mattias. Jag saknar er så mycket och hoppas att ni alla är okej. Jag vet att ni tar hand om varandra och förstår att jag helst av allt vill vara med er.
Jag har turen att vara omringad av människor som verkligen bryr sig om mig och tar hand om mig. Jag känner mig trygg.

Tack för att jag fick världens bästa morfar. Jag saknar dig och älskar dig med hela mitt hjärta. Du finns med mig för alltid.

Din Hanna