Efter en nattsegling vaknade jag upp till mitt skift klockan 08.00 och kunde glatt se att land var i sikte. När vi hade släppt ner ankaret kom en man vid namn John ut till oss i hans kanot. John är numera chef över byn i Benom Bay efter att hans pappa tragiskt gick bort för några månader sedan. Med John ombord bestämde vi att vi skulle göra en vandring till ett vattenfall och se en ”custom’s dance” nästa dag.

Så, dagen efter Johns besök var vi alla redo på stranden vid 14.00 Det var väldigt varmt och överallt som jag tittade kunde jag se små snäckor som rörde sig. Dessa små varelser är så fantastiska för de har alla ett annorlunda skal och se är så små och söta.

John kom och mötte oss på stranden tillsammans med några barn från byn och vi började vandringen. Först gick vi genom byn och den var helt fantastisk. Husen var rena och hela och de hade planterat blommor och buskar som delade in de olika markerna.

 
Överallt kunde vi se huvud sticka fram från bakom hus och genom fönster. Alla var de nyfikna på oss. Barnen sprang fram till oss och skakade hand och följde efter oss. För några av barnen var detta nog första gången de såg en vit människa.

Jag kunde inte få nog av folket och vinkade till varenda en. De blev så glada av bara ett ”hej”. Mitt favoritögonblick var när vi var på väg upp till djungeln och passerade den sista delen av byn – jag tittar till vänster och ser fem små barn en bit bort. Jag vinkar till dem och de börjar hoppa och skrika och vinka tillbaka. Jag kommer aldrig glömma deras skratt och som tur är så fick Joe en bild av dem.

På vägen upp till djungeln passerade vi en kvinna som sorterade kakaobönor och vi såg en ugn som de röker kokosnötter på. Väl uppe i djungeln såg vi bananträd och kavaträd. Efter ca 10 minuter kunde vi höra vattnet porla och vi visste att vattenfallet var nära. Klimatet hade ändrats drastiskt från brännande sol till lite mer fuktigt och kallt. Väldigt behagligt om du frågar mig.
Till slut kom vi fram till vattenfallet och vi sprang alla ner i vattnet. Vi skvätte vatten på varandra och kände hur vattnet från fallet landade på våra axlar. Trycket var väldigt hårt. En grupp av byborna satt och tittade på oss och det måste ha varit en ganska rolig syn med ca 20 vita personer badandes och skrikandes.

På vägen tillbaka halkade jag till på en hal sten och en av de unga killarna tog tag i min arm och räddade mig i sista sekunden. Jag tackade honom så hemskt mycket och vi fortsatte vandringen tillbaka till stranden. Där hade en stor del av befolkningen samlats och de hade lagt fram snäckor och grönsaker som vi kunde köpa. Debs (vår kock) gick loss på grönsakerna och Joe kunde äntligen få inhandla sin egen ”konch” (en spiralsnäcka som du borrar ett hål i och som du kan göra höga läten med).

Tony tog fram sin amerikanska fotboll och vi spelade med barnen. De blev så glada för en liten boll. De skrattade och tjoade hela tiden.

 
Vi hade en stor publik

Vi tittade på bybornas ”custom dance” vilken var väldigt avslöjande vilket ni kan se på bilderna nedan. Lite svårt att koncentrera sig ibland. Vi fick vars en kokosnöt att dricka ur och vi blev bjudna på ”lap lap” – ett sorts mjukt och saftigt bröd tillagat ihoprullat i gröna löv, som vi sedan doppade i en kycklingsås. Väldigt gott!

Custom's dance

 
Tony, Ruby, Patrick, Lene, Jag och Joe äter Lap Lap 

Sorgligt nog var det dags att lämna människorna och byn och åka tillbaka ut till skeppet. Vi sa hejdå till dem allihopa med vetskapen att vi kommer komma tillbaka om ca 4 veckor. När vi kommer tillbaka ska vi ha med oss saker att ge till barnen och resten av befolkningen. Bollar och tillbehör. Kommer kännas jättebra att kunna ge dem något som de blir glada över. Bara en liten boll kan förändra barnens liv.

Detta var en helt fantastisk dag som jag aldrig kommer glömma. Nu efter 4 månader på detta äventyr har jag fått uppleva anledningen till varför jag tackade jag till att jobba på Soren Larsen. Jag hoppas att jag kommer få fler underbara dagar med lokalbefolkningen och till att upptäcka de olika öarna.

Ta hand om er alla där hemma så hörs vi snart igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-- 2,5 veckor kvar tills jag är åter på svensk mark. Detta blir förmodligen mitt sista inlägg på resande fot innan jag kommer hem. I 3 år har du varit med mig bloggen och hjälpt mig att uppdatera mina kära där hemma.   Imorgon börjar vi en kayak/...

Hej hej hallå! Här kommer en snabb uppdatering medan jag har täckning. Vi är tillbaka i bilen och spenderar våra kvällar på campingplatser. Ibland är det bara en gräsplätt mitt i ingen stans. Igår hade vi en underbar utsikt över ett snötäckt berg ...

Okej, jag har nu avslutat min sista dag for cardrona. Nu är bilen packad igen för en 2,5 veckors road trip på nya Zeeland vilket sedan följs av en dag av nostalgi i Sydney, två veckor av sol i Thailand, en dag att visa joe Köpenhamn och som sen avslu...

Hej alla fina! Uppdateringen här var varit dålig på senaste tiden. Men, det finns inte så mycket att skriva om. Jag lever i bubblan av cardrona och allt som kommer med det. Jag arbetar fem dagar i veckan och åker skidor på mina lediga dagar. Jag h...

Hej kära familj och vänner! Det blixtrar och dundrar här i Wanaka idag och Cardrona har tagit beslutet att inte öppna. All personal satt utanför kontoret i byn i 1 timme och väntade på ett svar, ska vi öppna eller inte? Sen kom det vackra ordet: ...