Twin Waterfall Bay är ännu en otrolig plats här i Vanuatu. Och vi har haft en underbar dag även här.

 
Så fort vi gick iland kom folket fram och välkomnade oss till byn. De började med att sjunga en välkomstsång för oss. Chefen sa: ”denna melodi kommer från England men vi har ändrat orden”. Efter någon minut viskade Joe till mig: ”detta är vår nationalsång”. Vi fnissade lite för oss själva. Hela byn började sjunga med och det var väldigt fint.

Efter vårt välkomnande började vi gå bort till de två vattenfallen (som man hör i namnet). Där väntade sex kvinnor i vattnet för att framföra en vattendans. Det var precis som att de spelade trummor i vattnet. När deras nummer var över försökte vi att göra det samma, men det gick inte så bra. Kvinnorna och de andra byborna skrattade åt oss och skvätte vatten på oss. Vid det här laget var vi redan dygnsura så vi tog ett dopp och simmade bort till fallen. Vi klättrade upp på stenarna bakom fallen och hoppade genom dem.

   
När vi tagit vårt dopp gick vi tillbaka till byn där vi fått vår välkomstsång. Där visade byborna en ”custom’s dance” för oss. Den bästa dansen jag sett hittills på vår resa. De hade trummor och kvinnor som dansade runt topless. Under en sång kom en av kvinnorna fram till mig och drog upp mig för att dansa. Hon och jag dansade runt tillsammans och efteråt gav hon mig en stor kram.

Efter dansen gick vi upp till toppen av vattenfallen. Jag gick ut till kanten och tittade ner. Tur att jag inte är höjdrädd. Vi var tvungna att vara försiktiga när vi badade där uppe så att vi inte fastnade i den lilla strömmen och åkte med över kanten.

Påväg upp för den branta backen 

Joe uppe på fallet 

Den sista tiden spenderade jag tillsammans med byborna nere i byn. Jag pratade med dem, visade dem var Sverige ligger på en världsatlas och tittade genom deras hus.

Tack än en gång Vanuatu.

5 timmar norr om Benom Bay ligger ön Ambrym. Denna ö är känd för att tro på mörk magi. Så, jag var lite småskraj när vi närmade oss. Hela ön verkade väldigt mystisk.

På ön Ambrym bor Isaiah Bong, en man som varit i kontakt med Soren Larsen varje år skeppet kommit hit. Eric, vår kapten, gick iland för att hitta honom och bestämde en vandrig för dagen efter. Vandringen skulle gå upp till den aktiva vulkanen på ön och jag och Joe fick möjligheten att gå iland.

Självklart antog vi utmaningen och morgonen efter blev vi väckta 05.30 för att vara iland på stranden 06.30 Där väntade Mr Bong och en truck på oss. Denna truck körde oss först genom byn. Alla byborna var väldigt nyfikna på oss, precis som i Benom Bay, och överallt såg vi huvuden som kikade ut genom dörrar och fönster. När vi passerat byn körde trucken oss upp genom djungeln. Vi skumpade fram och passerade mängder av fallna kokosnötter och kor. Efter 15 minuter stannade trucken och vi påbörjade vandringen uppåt genom djungeln. Då menar jag verkligen uppåt! All träning med badminton och fotbollen kom verkligen till nytta.

Trots mina trötta ben var vandringen genom djungeln helt fantastisk. Överallt såg jag palmträd och växter jag aldrig tidigare sett. Klimatet var fuktigt och det var lätt att halka till. Efter en timmes vandrig kom vi fram till en ny del av vandringen, vilket engelsmännen kallar ”ash plain”. Det är en rak vandrig över svart sand som färjats av aska och lava från vulkanen. Efter en ytterligare timmes vandring började vi gå in i en dimma. Men, när det började klia i halsen och sticka till i ögonen insåg vi att det var röken från vulkanen. Ju närmre vi kom desto mer irriterad blev min hals och emellanåt var det svårt att andas.

Efter ”the ash plain” fortsatte vandringen uppåt och än en gång kändes det i benen. Det blev även en tjockare rök och vinden var mer intensiv. Uppe vid den sista delen, det svarta sandberget, kunde vi knappt se något. Våra guider sa åt oss att inte gå för nära kanten eftersom det var brant på båda sidor. Men, det var ganska svårt att se var du satte fötterna… så det var ganska läskigt. Under denna del av vandringen kunde jag inte tänka på något annat än att detta såg ut att vara taget från Sagan om Ringen när Frodo och Sam går genom Mordor för att nå vulkanen där de kan förstöra ringen.

Väl uppe var det tyvärr för dimmigt och regnigt för att riktigt kunna se något. Vi såg ett rött sken djupt nere och vi kunde höra lavan mullra. Ganska besvikna påbörjade vi vandringen tillbaka ner till byn. När vi nådde trucken kunde vi alla pusta ut och ta det lugnt. Våra ben var väldigt möra och att få sitta ner och bli körd den sista biten var underbart.

Tillbaka nere i byn insåg Tony, vår 2nd mate ombord, att han och mannen som körde trucken mötts tidigare. Tony gjorde samma vandring för 20 år sedan och då följde en liten pojke med honom under hela vandringen. Och tänka sig, denna pojke var nu vår chaufför. Ett väldigt kärt återseende.

Denna dag och dagen i Benom Bay har varit två helt underbara dagar som jag sent kommer att glömma. Alla människor jag mött, all natur jag har sett. Att se människor leva på detta sätt och se hur glada de är får mig att tänka mycket på mitt eget liv, hur girig man kan vara ibland. Som jag skrev i ett tal i 3an på gymnasiet: ”Jag behöver inte den där tröjan eller det där nya tv-spelet. Jag har ett varmt hus, mat på bordet och en familj som jag älskar. Vad mer behöver jag?”

Jag hoppas att Sverige tar hand om er. Hösten börjar närma sig nu… har det börjat bli kallt än? Jag saknar er alla så mycket.

Tänk med hjärtat