Jag har svårt för att välja mitt favoritögonblick på Stillahavsresan, men detta är definitivt ett av dem. Jag simmar bredvid en sköldpadda.

Vi ankrade i Lamon Bay, Vanuatu och denna plats var känd för att sköldpaddor kom för att äta sjögräs. Jag och Joe satte på oss våra snorklar och hoppade i vattnet. Jag tror att det var vår lyckodag för under ca 40 minuter så såg vi ca 10 sköldpaddor. Helt magiskt.

v

En sak som jag såg fram emot när vi var på väg tillbaka till Sydney var att Elisabeth, en av mina nära vänner från lilla Dalby, skulle vara i Sydney när vi kom fram.

Väl framme hörde jag av mig så fort som möjligt och Bettan kom ner till hamnen och fick följa med på en av våra seglingar i hamnen. När det var dags att sätta segel och Dan letade efter volontärer så pekade jag på Bettan och hon blev vald för att dra i lite linor, haha. Vi hade några helt underbara dagar tillsammans då vi verkligen catchade upp med allt som hänt den senaste tiden.

Att ha någon från hemma så nära en igen var underbart. Jag kunde prata svenska, säga precis vad jag ville och ingen runt mig förstod.

Vackra vackra Sydney. Underbar utsikt från skeppet.

Nu har hon fortsatt sitt äventyr till Nya Zeeland

v

Okej allihopa, detta är Hannas försök att klättra upp i en palm. Se och lär inte.

Endast pa hannapavift.bloggplatsen.se

Inta position och klättra upp till första delen. Känn dig säker!

Åh nej, jag är för kort! Sträck sträck på armarna…

Okej, paniken är över. Jag är tillbaka i säker ställning. Fortsätt klättra

Klättra hela vägen upp!

(nej, denna bilden är inte alls tagen underifrån så det ser ut som att jag är högre upp)

Det är mäktigt att se vad som kan göra ett barn glad. Här är en video på barnen i byn Devies Bay på ön Ureparapara. Vi spenderade en hel dag iland med byborna och vi tog med oss såpbubblor. Richard, en av våra Voyage Crew, blåser dem och barnen är helt i extas.

Jag hade ett gigantiskt leende på läpparna när jag filmade detta, hoppas att det får er att le lika mycket som jag gjorde.

v

Karta över centrala Sydney. Campbell's Cove ligger precis framför operahuset och för att komma till White Bay kör du över en bro till vänster. (The Anzac Bridge)
Hoppas att allt blir lite lättare nu när jag bara babblar på med olika platser och namn.

Några av er har undrat vad jag pratar om när jag säger White Bay. Eller ja, mest min kära fader.
Så, jag tänkte förklara lite mer för er.

White Bay ligger ca 3 minuter med bil/buss utan för centrala Sydney (som ni kan se på kartan). Det är en stor arbetshamn där Sydney Harbour Tall Ships lägger till när de behöver reparera något av skeppen. Det är också här som Soren Larsen lägger till varje kväll, eftersom det endast finns plats för ett skepp i Campbell’s Cove, vilket är hamnen precis framför operahuset.

Företaget bredvid oss, de tillverkar flytande pontuner

Utsikten från aktern på Soren, inte fy skam 

För tillfället ligger Soren stilla i White Bay på grund av motorproblem. Våra mekaniker har varit tvungna att plocka isär hela vår stora huvudmotor. Vi kommer inte kunna flytta oss på ca tre veckor till. Så, om dagarna målar jag, städar, lagar mat och lär mig att sy med Brian. Nu när jag kommit tillbaka från Stilla Havet så fick jag en liten löneförhöjning, hela FEM dollar. Jag tjänar nu 40 dollar om dagen, vilket är ca 350 kr. Det känns i plånboken, men jag bor och äter gratis.

Just nu ligger vår färja Wangi Queen bredvid oss. Wangi Queen gör våra turer till Goat Island och svensexor

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Ett av mina jobb ute i Stilla Havet var att reparera segel. Jag är väldigt intresserad av att sy sedan tidigare så när tillfället fanns för vår första lagning så tog jag chansen att hjälpa till. Det visade sig att jag var duktig på det och lärde mig fort hur man skulle gå till väga.

Så, efter ett tag kom kaptenen till mig personligen och bad mig att laga de nyligen sönderrivna seglen. För, pga alla regnoväder vi hade så hände det lätt att en liten reva uppkom.

Nu, tillbaka i Sydney ligger Soren stilla ute i en arbetshamn i White Bay. Eftersom företaget har två skepp så bor Svanen i Campbells Cove (mittemot operahuset) och Soren bor i White Bay. White Bay är platsen där vi gör alla reparationer och vanligt arbete som målning och sandning.

Varje gång ett skepp kommer in efter en lång resa till havs har man en liten "refit". Det betyder att man städar av skeppet, lagar det som behöver lagas och ser till så att skeppet är i gott skick inför nästa jobb. Sorens nästa jobb är att segla runt i hamnen. På grund av alla revor i seglen kallade Marty (min chef) in Brian, Sydney Harbour Tall Ship’s segelmakare.
Marty har sett några av mina reparationer och tillåter mig spendera tid med Brian för att lära mig mer om segel. Jag har redan lärt mig många saker och idag gjorde jag min bästa reparation än så länge.

Till höger ser ni en segelhandske. Denna använder man för att kunna pressa nålen genom den tjocka canvasen
 

Brian är en rolig filur. Han är 83 år och har seglat sedan han var 16 år. Han är kort med vitt hår och vitt skägg. Han kan prata svenska och han visslar alltid. Varje gång något är fel svär han på svenska och när han inte vill att någon annan ska förstå vad han säger pratar han svenska med mig. Det är väldigt trevligt att spendera tid med honom för jag känner mig verkligen som hans lärling. Vi kommer bra överens och han säger att jag har något bakom pannbenet. Det måste väl vara bra att få höra det från en gammal sjöman?

Brian jobbar på ett av våra segel  

Jag lär mig så mycket saker här ute hela tiden men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra i framtiden. Kanske blir jag en mångsysslare och aldrig läser på universitetet? Vem vet, only time can tell.

Två veckor återstår med Brian och under den tiden ska jag ta in allt jag kan. Kanske blir jag en segelmakare i framtiden? Det hade faktiskt varit ganska coolt.

Natten till den 23e oktober såg vi skymt av vårt älskade Australien. Efter en vecka till havs från Lord Howe, med starka vindar som blåst oss lite i fel riktning, hade vi hamnat lite norr om Sydney. Vi tog beslutet att segla in i Broken Bay, 5 timmars segling norrut.

Morgonen efter lättade vi ankar direkt efter frukost och började seglingen söderut mot Sydney. Känslan när vi kunde se öppningen till Sydneys gigantiska hamn och skyskraporna som nådde över klipporna var en känsla av att vi klarat av något stort. Vi var här igen, i Sydney som vi lämnade för 7 månader sedan. Vi har seglat runt i Stilla Havet, överlevt stormar, klarat oss när huvudmotorn bestämt sig för att sluta fungera, fått kontroll över och släckt en brand i maskinrummet och mycket mer. Vi var ett grönt crew och de flesta av oss hade aldrig varit till havs förr. Vi fick inte någon riktig utbildning i hur vi skulle bete oss i nödsituationer och vår refit var inte riktigt färdig. Ändå lämnade Soren Larsen Sydney i april och vi, det ”gröna backpacker crewet”, seglade henne hela vägen runt Stilla Havet och tillbaka.

 
Vackra vackra Soren

Sista delen på resan innan vi nådde Sydney var från New Caledonia med stopp vid ön Lord Howe (Australien). Jag var på 12-4 skiftet och jag hade en jättebra resa. Jag bestämde mig för att använda ett sjösjuksplåster som man sätter bakom örat. Jag mådde inte illa en enda gång och jag kunde arbeta på riktigt. Det var under denna tid som jag insåg hur mycket jag tycker om att segla. Jag har lärt mig så mycket under dessa 7 månader som jag ska ta till vara på och aldrig glömma. Det kan föra mig till så många mer häftiga äventyr i framtiden.

Vi lämnade New Caledonia 3 veckor innan vi skulle vara framme i Sydney. Med oss kom inte bara våra Voyage Crew utan även en liten fransk råtta. När vi lägger till vid en hamn med våra stora linor så är det lätt för dessa små jävlar att smyga ombord. Självklart hade vi en plastråtta ombord och Hannah och Eric lurade mig riktigt rejält när de låtsades att den var i köket.

 
All the Permanent Crew and Voyage Crew in New Caledonia

Alla betalande passagerare gjorde ett riktigt bra jobb med att komma upp till sina nattskift och vissa var sjösjuka men pressade sig själva till att vara med och dra i linor och sätta segel. När vi nådde Lord Howe var alla väldigt imponerade och nyfikna på att gå iland. Men, samma natt kom en stark vind in och jag vaknade flera gånger av att vinden flyttade skeppet och att ankaret drogs på bottnen. Tidigt på morgonen kom vår kapten och väckte oss och sa att han tagit beslutet att hiva upp ankaret, efter att kustbevakarna på Lord Howe sagt att det inte finns någon säker plats att ankra vid runt hela ön, och börja resan till Sydney direkt. Många av våra passagerare blev ledsna och frustrerade, vilket jag förstår till 100 %. Men, efter ett dygn hade de flesta fått tillbaka sitt glada humör och vi var i seglingsmode igen.

Så, på eftermiddagen till den 23e oktober seglade vi in i Sydneys hamn igen och det var en vacker syn. Skyskraporna i bakgrunden, Fort Denison, bron och operahuset. Det var ett kärt återseende, men samtidigt fanns det en stor klump i magen på mig. Att komma tillbaka betyder också att mina vänner kommer åka hem. Jag har jobbat och levt tillsammans med dessa människor i snart ett år. Vi har tagit hand om varandra ute till havs och vi har skapat otroliga band som aldrig kommer att brytas.

Nu är det bara jag, Joe och Zim kvar. Saknaden av de andra är stor, men samtidigt är jag taggad för vad som kommer hända nu. Vad har Sydney att bjuda på denna gång? Ett rykte säger att det ska bli den varmaste sommaren på länge.

Ta hand om er där hemma sa hörs vi snart igen! <3