Jag är tillbaka på Soren Larsen. Mitt äventyr.

Jag har haft en underbar tid i Samoa. Jag var med om en av de mest romantiska dagarna i mitt liv när Joe hämtade mig på flygplatsen. Han sa att han hade saknat mig och jag berättade för honom att jag har saknat honom lika mycket.. om inte mer haha :)

Vår första lilla resa gick till andra sidan Samoa. Och en gammal ”vän” kom tillbaka, sjösjukan. Irritationen var enorm och jag tänkte att ”jag har varit med om detta så många gånger innan, jag behöver inte detta igen”. All min glädje över att vara tillbaka försvann. Jag satte fingrarna i halsen och mådde genast bättre och kunde återgå till jobbet.

Vi ankrade vid en underbar plats på andra sidan ön och vi skickade direkt iväg halva gänget för att gå iland. Jag och Joe fick stanna och jobba och gå iland nästa dag. Under tiden de var iväg hann vi olja pinnarna vi fäster våra linor runt och Joe blev nästan träffad i vattnet när någon spolade.

Nästa dag var det dags för oss att gå iland. Jag, Joe, Beno, Zim, Helen och Yvonne begav oss bort till sötvattensgrottorna ca 20 minuter från oss. Man kunde simma genom ett hål i änden av grottan och komma ut på andra sidan. Jag tvekade en liten stund men jag visste hur sur jag skulle bli på mig själv om jag inte gjorde det, så till slut tog jag mod till mig och dök. Efter ett tag kom hela Samoas rugbylag dit också och hela grottan fylldes med vältränade halvnakna män. Svårt att klaga.

När vi kom tillbaka åt vi alla lunch och efter det var det dags att ta upp ankaret och segla tillbaka till Apia igen. Resan tillbaka tig ca 3 timmar och väl tillbaka i Apia släppte vi ut ankaret igen och stannade där för natten.

Vi lämnade Samoa på en torsdag. Alla var taggade och jag var fylld med en motivation för segling som jag aldrig känt innan. Den här gången vill jag visa vad jag kan! Och tänka sig, med endast ett byte av kapten så får jag och Hannah mer ansvar. Hannah kan kontrollera ankaret när vi tar upp det, jag skötte kommunikationen när vi släppte ut det och jag kan så mycket mer än vad jag trodde. Allt jag behövde var en liten paus.

Jag, Jim och Beno är på samma skift den här gången. Inte vilket skift som helst utan 4-8. Trots att jag blir väckt 04.00 på morgonen så gillar jag det. Du får både se solnedgången och soluppgången. Ganska svårt att slå det.

Efter två dagar till havs såg vi skymten av ön som vi så skämtsamt kallar ”New Potato”.  ”Alla händer på däck” skreks över skeppet och en efter en kom alla upp från sina sängar. När vi börjar närma oss en ny plats där vi ska stanna över natten måste vi ta ner alla segel och starta motorn. Detta för att vinden inte ska ta tag i seglen och störa Eric när han placerar skeppet för nedsläpp av ankaret. Ankaret nuddade botten utan problem och Mitch körde Eric till stranden där han skulle ta kontakt med huvudmannen av ”New Potato” och fråga om tillåtelse att gå iland. Väl tillbaka hade han både bra och dåliga nyheter. De dåliga var att paret som har ansvar för ön inte var tillgängliga. De bra var att detta var dagen då de skulle adoptera ett barn. Vilken otur man kan ha.
Vi bestämde oss för att spendera natten ankrade bredvid ”New Potato” och ta ett beslut ifall vi skulle stanna eller inte dagen efter. På morgongen insåg de flesta att vi skulle bara förlora tid på att stanna och försöka få tillstånd att gå iland. Så, vi bestämde oss för att ta upp ankaret och bege oss vidare till Tonga.

Vi nådde Tonga två dagar senare och idag var första dagen som jag fick gå i land. Det verkar coolt här men vi ska stanna i ca 17 dagar så förhoppningsvis får jag mycket tid iland.

Jag vill sända all min kärlek till min underbara familj och släkt där hemma. Jag har fått hemska nytheter att min älskade morfar gick bort för två dagar sedan. Det är hemskt att inte vara hemma med er. Jag saknar er och älskar er så mycket.

Vila i frid morfar <3

(bilder kommer nästa gång jag får tid för internet)

Hejsan!

Herregud, vilken resa jag har gjort än en gång. Efter 32 timmar på resande fot landade jag i Samoa. Allt jag kunde se var palmer. Värmen slog till direkt när jag klev ut ur planet. Jag fyllde i alla arrival-papper man måste fylla i, fick tag i min väska och var påväg in i turistinformationen.. Då fick jag syn på ett välkänt och omtyckt ansikte. Joe stod utanför flygplatsen för att hämta upp mig!! Jag sprang ut och gav honom en stor kram! Jag var så glad över att vara tillbaka.

Vi hoppade direkt in i en taxi och jag började berätta allt jag har varit med om sedan jag lämnade.. vilket var ganska mycket. Han berättade vad som hänt på skeppet. Taxin släppte av oss utanför ett underbart hotell och där kom nästa överraskning. Joe hade bokat ett rum för en natt så att vi kunde catcha upp och bara vara vi innan jag kom tillbaka til skeppet.

Vi spenderade några timmar med att försöka kontakta skeppet så att jag kunde komma ombord och hämta min bikini och lite annat. Oturligt nog hade skeppet flyttats sedan Joe hoppade av och vi kunde inte lämgre bara kliva på, utan vi behövde någon som hämtade oss i gummibåten. Till slut blev vi upphämtade och det blev kramkalas!! Så härligt att se alla igen. Vi lämnade så snabbt som möjligt så vi kunde få mer ut av dagen haha. Vi åt mat, badade i poolen och bara var. En av de finaste och mest romantiska dagarna i mitt liv.

Klockan 8.00 var det dax att bli upphämtade och börja jobba igen. På dagens schema stod det... STÄDNING. Wihoo. Våra passagerare för nästa resa skulle anlända dagen efter så skeppet var tvunget att se spotless ut. Och vilket resultat!

Dagen efter anlände våra passagerare och alla verkar engagerade och trevliga. Jag, Jim, Beno, Peter och Christine har blivit tilldelade 4-8 passet. Ser inte fram emot att bli väckt 04.00 på morgonen, men detta passet är härligt för du får både se solnedgången och soluppgången :)

Imorgon börjar resan mot Tonga. På vägen ska vi stanna till vid en ö som Eric (vår kapten) kallar New Potato, haha. Rersan dit tar två dagar sen tar det ca två dagar till till Tonga. Där ska vi cruiza runt i några dagar.

Detta är helt underbart och jag är så glad att jag är tillbaka. Även om sjösjukan slog till redan för två dagar sedan mår jag prima. Min kropp har vant sig vid värmen lite mer nu och jag dricker flera liter vatten.

Jag vill skicka miljoner kramar till min morfar som är sjuk. Jag älskar dig så mycket!!

Jag är så glad att jag fick träffa er alla där hemma. Jag saknar er redan <3

Då har tiden kommit igen. Det är dax att lämna Sverige än en gång.

Denna gången är jag inte osäker och rädd för att komma till en ny plats. Denna gången är jag riktigt taggad! Jag har fått en ny dos med motivation som jag vill visa och göra bra ifrån mig på skeppet.

Jag har haft helt underbara dagar här hemma med mina nära och kära. Jag har fått fira min bästa lillasyster, jag har äntligen fått träffa lilla Meja och resten av min stora släkt och jag har fått catcha upp med mina vänner. Tack så innerligt för att ni fortfarande finns där, trots att jag varit borta så länge. Riktiga vänner försvinner inte så lätt.

Nu kan jag inte bärja mig tills jag ser skeppet i Samoas hamn igen. Jag kan inte bärja mig tills jag träffar Joe och alla andra igen. SOUTH PACIFIC HERE I COOOOOOOME!!!

Ha det helt underbart mega bäst här hemma, så ses vi.... i framtiden, haha! :)

I detta inlägg tänkte jag visa er runt på The Southern Swan, där jag bodde och arbetade från december 2011 till april 2012.

Southern Swan, eller Svanen som skeppet tidigare hette, byggdes 1942 i Nyköping, Danmark

Jobbet här har varit mycket ansträngande. Eftersom vi har bott på båten så har vi haft nära till jobbet, haha. Det var härligt, speciellt de tidiga mornarna. En typisk lördag såg ut ungefär såhär:
- På lördagar hade vi oftast 5 seglingar och den första startade 11.00, vilket betydde att vi började städa skeppet och fixa med matleveranser och barleveranser klockan 08.00
- På varje segling var ca 60-80 pers bokade, så det blev en hel del mat i en himla massa frigolitlådor.. vilket blev mycket tungt att lyfta.
- Klockan 10.45 hämtar vi upp de första gästerna och beger oss ut i hamnen. Är man S1 eller S2 får man ha roligt och klättra i masten, samla voluntärer för att sätta segel och man kan slappna av lite mer. Är man S3 betyder det att man är "the kitchen's bitch". Där sätter man upp buffén och hjälper till att severa.

- Med 60-80 pers ombord samtidigt blir det väldigt trångt och med bara 3 fungerande toaletter (vilket på senare tid blev 2 fungerade toaletter) stötte vi ofta på problem i detta område. Stopp blev det nästan varje dag, toaletter som fortsatte spola vatten trots att passageraren lämnat för länge sedan och överfyllda tankar var en del av vår vardag. Jag vet inte hur många gånger jag stått med en klädgalge nedstoppad och försökt få bort en blockering.

- Är man S2 har man det ganska härligt faktiskt. Ganska direkt efter vi lämnat hamnen ställer man sig som "bow watch", vilket betyder att du står uppe i fören och signalerar till Kaptenen om andra båtar runt omkring oss. I Sydneys hamn blir det ganska många signaler eftersom denna hamn är en av världens mest traffikerade.

- S1 har mer ansvar. Det är personen som har kontrollen, under Kaptenen. Det är personen som har kommunikation med Kaptenen om vilka segel vi ska sätta och om något är fel. Det är även den som kastar "main line" när vi ska lägga till i hamnen och den som stoppar skeppet från att segla in i landet när vi kommer in. För, när man har kastat "main line", så fångar personen på warfen repet och sätter fast det runt en kloss och du hoppar ner från deckhustaket och har hela vikten från skeppet på detta rep. Du måste sedan sakta in skeppet så att det inte krockar med landet framför och placera det rätt så att vi kan hissa ner gången.
- Vi har även en person i baren på varje segling.

- Den sista seglingen släpper av passagerarna runt 22.30 i Cambell's Cove och då måste vi städa skeppet igen. Vi tar upp allt skräp (vilket vi har gömt i duschen under dagen), tömma alla soptunnor och S1 och S2 klättrar upp i masten för att "furla" seglen. Det beryder att man viker in seglen och får regnskyddet över dem.
- Är tankarna överfulla måste vi segla bort till något vi så fint kallar "Pump Out". Vi lägger till vid en lång slang, öppnar dränet för bajs- och kisstanken och sätter fast slangen. Därefter pumpar vi ut allt som samlats under dagen och ibland får du det roliga jobbet att hålla slangen medan den pumpar. Men, efteråt är hon så gott som ny igen och vi kan segla tillbaka till Cambell's Cove och hon är redo för en ny dag.

- När vi lagt till igen i Cambell's Cove kan du äntligen slappna av, men tanken på att en ännu tidigare morgon väntar på söndagen hinner snart ikapp dig och du beger dig ganska snabbt till sängen.

Även fast arbetet har varit ansträngande och faktumet att jag inte har haft en ledig helg sedan jul, är jag glad att jag hamnade hos Sydney Harbour Tall Ships. Jag har känt mig trygg och säker i en av världens största städer. Jag hade alltid ett hem att gå tillbaka till. Inte vilket hem som helst, utan ett gammalt skepp. Hur coolt är inte det?
Här kommer lite bilder:

       
Två bilder på min och Joe's kabin. Ca 3 kvadratmeter, men konstigt nog fick vi plats med alla våra saker

   Den eviga problemtoaletten. Du gör vad du vill göra och sedan spolar du genom att trycka ner pedalen med foten. Ofta lyssnade inte passagerarna på informationen i början av varje segling vilket resulterade i att de inte hade en aning om att de måste pressa upp pedalen efteråt för att avsluta pumpningen och fylla upp vatten i stolen igen. Det var så tankarna fylldes upp fortare än de borde.

 
Och sen har vi duschen. En dusch på 14 personer, men vi lyckades ändå. Ingen ville dock vara först efter arbetsdagens slut, eftersom det stank av sopor och var fullt med flugor haha. 

Den vackra (men lite stökiga) salongen under vattenytan. Rakt fram ser du in i två kabiner.

Här ser ni salongen där uppe. Här satt vi ofta på kvällarna och åt, skrattade och sjöng. 

   Och här har vi den. Den hemska fxsl (vet inte hur det stavas så jag gör en förkortning..). Det var här som man hamnade först när man flyttade in. Jag bodde här med de danska pågarna Simon och Emil. Visst var det roligt, men när du känner lukten och när du hör kackerlackorna krypa runt blir det genast obehagligt. Som tur var träffade jag Joe och flyttade till hans kabin efter en vecka, haha!

Nu har ni fått se mitt hem. Det är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men det var mitt hem. Ett hem där jag hade mina bästa vänner, ett hem där jag trivdes (trots lukterna och toalettproblemen) och ett hem där jag skrattade varje dag. Livet i Sydney blev så mycket mer genom detta. Tack Marty, Tack Lisa och Tack Vince för att ni tog in mig och lät mig fortsätta.

I nästa inlägg får ni se mer av vad som hände i mitt liv när jag inte var på skeppet, för det fanns faktiskt en annan vardag också, haha!

Nu, när jag har mer tid att sitta ner i lugn och ro, vill jag visa er hur mitt liv i Sydney såg ut.

Jag anlände på Sydneys flygplats för andra gången i slutet på november 2011. Staden som jag hade saknat så mycket såg likadan ut, men känslan jag hade i kroppen var helt annorlunda. Första gången planet landade var mina största orosmoment om jag skulle klara mig genom säkerhetskontrollen och om jag skulle hitta Antonia. Nu, andra gången, var allt mycket allvarligare. Jag var tvungen att hitta ett jobb, bostad och starta ett liv i storstaden. Något jag aldrig gjort tidigare. Paniken när man inte fick napp och när man var ovetande över framtiden var inte rolig.

Som jag har sagt så många gånger innan så tackar jag gudarna för mina vänner jag hade i stan. Helena, Oskar, Alex och Emelie. Varje gång jag var nere, sa de till mig att allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli okej. Jag försökte sträcka på mig, men ju fler cvn jag lämnade ut utan telefonsamtal sänktes min tro på mig själv. Än en gång fanns de där för mig. Det är svårt att beskriva hur lätt det är att komma nära en människa när man är ute och reser. Alla är i samma situation och du tar till dig personer på ett annat sätt, fortare. Men än en gång, tack mina fina vänner som fick mig att sträcka på mig och kämpa. Ni är guld värda!

Efter veckor utan napp på ett jobb smet jag in bakom ett hostels låsta dörr, hittade en anslagstavla och fick numret till Sam, en surfinginstruktör som behövde personal till företaget. Promotion kunde väl jag arbeta med? Efter en intervju med honom där jag fick höra att jag kunde tjäna mellan $150 - $700 i veckan fick jag jobbet. En grundlön på $150 i veckan var ju inte fy skam. Jag började detta obekväma jobb, där vi blev avsläppta på Bondi Beach och i Hyde Park för att gå fram till ungdomar och börja prata, försöka bli kompis med dem och sakta men säkert sälja in ett surfingläger till dem. I slutet skulle vi försöka få deras kortuppgifter.. vilken smart människa lämnar ut denna information till en främling på stranden? Inte många!

I slutet av första dagen fick jag reda på, av en annan anställd, att jag endast får betalt om jag säljer ett läger. Min ilska kan jag inte beskriva och jag började inse att jag inte kunde arbeta med detta. Fyra dagar spenderade jag på detta jobb, 32 timmar av osäkerhet och dåligt självförtroende innan jag tog modet till mig och sa upp mig en regnig fredag. I och med detta blev jag av med min säng på hostlet ovanför kontoret och jag var hemlös tre dagar senare. Då fick jag bo i Helenas, Oskars och Alexs lägenhet mitt i stan. Detta var 5 december, dagen efter min födelsedag! Jag spenderade hela dagen på ett internetcafé i Kings Cross och det var där som min danske kompis Simon tog kontakt med mig och frågade om jag behövde ett jobb. "JA" skrev jag och vi bestämde att vi skulle mötas upp. Det var en härlig syn att se honom igen och han började berätta om ett jobb på ett gammalt skepp i hamnen som han jobbade och bodde på. Jag var ganska skeptisk till allting, men när jag inte hade något annat så tänkte jag "vad har jag att förlora?".

Den 6 december kom jag dit för första gången och jag är fortfarande kvar. Jag har fått vänner för livet och jag har blivit kär. Jag har pressat mig själv, jobbat stenhårt och blivit erbjuden ett jobb att segla runt Stillahavsöarna. Marty (min chef) sa att jag fick erbjudandet för att jag "alltid jobbar hårt, visar vad jag går för och alltid har ett leende på läpparna".

När man kommer från en vardag med rädsla för att aldrig hitta ett jobb eller bostad och sen blir välkomnad in i denna miljö av några av världens bästa människor är det svårt att inte trivas. Jag har haft en underbar tid på The Southern Swan och i nästa inlägg berättar jag mer om livet ombord.

Tack och hej, keep reading!

Idag är det en vecka sedan jag lämnade min seglarfamilj på Cook Islands. Känslan att se dem segla ivag medan jag stod kvar ensam i hamnen var jobbig. Där flyter mitt hem iväg..

Jag vill så himla gärna kunna prata med dem. Fråga dem hur allt går, om alla är okej och att min resa hem gick bra. Men.. det kan jag inte.

Nu när jag är hemma har jag insett hur mycket jag tycker om detta äventyr, hur mycket jag tycker om att segla och hur mycket jag tycker om Joe. Helt sjukt. Trots att detta är något av det jobbigaste jag någonsin varit med om så är det så himla spännande, roligt och härligt.

Soren är mitt hem just nu och i 6 månader framåt, inte Sverige.

MEN, jag har 10 dagar kvar vilka är fyllda med kärlek. Jag skulle aldrig byta ut dessa dagar mot något. Det har varit så mysigt att träffa hela tjocka släkten igen och min familj.

Om en timme går bussen och min lilla resa upp till Marina i Hässleholm börjar. Där ska jag spendera dagen!

v