hannapavift

Alla inlägg under oktober 2012

Av Hanna - 5 oktober 2012 05:17

Wolala, titta har mamma och Elin. Kan ni tanka er vad jag har gjort. Jag har ridit pa en hast, HELT SJALV. Till och med barbacka ut i havet!!!!


 
Jag pa Taco och Joa pa Salsa


 
Taco ville inte riktigt gora vad jag ville.. eller sa visade jag honom fel. Tror att det andra alternativet ar ratt haha. En av guiderna upp bakom mig och gav mig lite hjalp. Ser ut som att jag blir raddad - Svensk tjej i nod :)

Av Hanna - 5 oktober 2012 04:58

Ännu två delar av detta äventyr är avklarade och Sydney kommer närmre och närmre. Platserna jag sett, människorna jag mött och vännerna jag fått. Vi lever i ett paradis och jag kommer sakna allt och alla så mycket.

Ändå är det en skön känsla i magen när jag tänker på att komma tillbaka till Sydney. Inte för de tre första månaderna, vilket betyder hårt arbete i hamnen igen, utan nästa del av mitt äventyr – att resa till Nya Zeeland. I februari korsar jag det Tasmanska Havet igen... dock denna gång med flyg.


Vanuatu har varit indelat i fyra delar. Första delen har jag redan berättat om för er. Vi besökte Lamon Bay på ön Malekula, vulkanen på Ambrym och byn i Benom Bay. Vi såg ”custom danser”, träffade barnen och snorklade med sköldpaddor.
Under andra delen av Vanuatu begav vi oss norrut mot ”The Banks Islands” och ”The Torres Islands”. Vi gick iland på ön Ureparapara där vi hade den årliga fotbollsmatchen mellan Soren Larsen och byborna på ön, vi dansade till sent på natten med barnen och jag köpte en carving. ”The Torres Islands” ligger mest norrut och de öarna var fyllda med underbara stränder. Vit sand och turkost vatten så långt ögat kunde nå. Vi träffade inte lika mycket folk under denna del, vi upptäckte mest mer av naturen.
Den tredje delen var ett kärt återseende då vi seglade söderut igen. Vi kom tillbaka till Benom Bay, Ambrym och Lamon Bay. Två av de mest fantastiska ögonblicken under hela resan genom Stilla Havet ägde rum i Lamon Bay. Det första var när jag och Joe hade lånat Jims undervattenskamera för att snorkla på stället där vi såg sköldpaddor under den första delen av resan. Vi stötte vi på ca 9-10 stycken och jag var helt i extas och började simma efter dem. En av dem var mindre blyg än de andra och han (eller hon) lät mig dyka ner och simma bredvid. När jag var bredvid vände han sitt huvud mot mig och… han hade inte riktigt samma nyfikenhet för mig som jag hade för honom… haha, han tittade på mig en liten stund, sen vände han tillbaka huvudet och fortsatte simma som att inget hade hänt. Jag, å andra sidan, var helt överväldigad av vad jag precis varit med om. Känslan var obeskrivlig.


 


 


Det andra fantastiska ögonblicket hände dagen efter. Jag blev väckt av att Joe skrek på mig för att komma upp på däck. Väl uppe såg jag att tre valar hade simmat in i viken vi var ankrade i och höll till ca 30 meter från skeppet. En mamma, en pappa och en unge. Jim och Mitch hoppade i med sina snorklar och jag och Joe gjorde detsamma. Mitt hjärta dunkade så fort… jag simmade mot tre av de största djuren som finns på jorden. Jim vände sig om och signalerade att valarna hade sett oss och börjat simma iväg. Detta betydde att de simmade rakt mot mig och Joe. När jag hade mitt huvud under vattnet kunde jag höra dem kommunicera med varandra och helt plötsligt passerade ungen ca 5 meter ifrån mig. Under det ögonblicket stod mitt hjärta still. Så gigantisk och så lugn.


Vi är nu mitt i vår fjärde och sista del av Vanuatu. Det känns som att det var igår som vi anlände och tänkte ”härligt, här ska vi stanna i 6 veckor”. Jag kan inte förstå att tiden redan är slut. Det har gått så fort, men det är ju så det är när man har roligt inte sant?
Vi har varit med om många förändringar inför denna sista del. Vår förra 2nd Mate visade sig vara för vänlig med alkoholen, var aggressiv mot sin partner och även mot Eric (vår kapten). Polisen kom ut till skeppet och Tony spenderade natten i fängelse. Eric sparkade honom och alla har varit så mycket gladare och lugnare sedan han försvann.
Debbie, vår kock, och Emil, vår assisterade kock, bestämde sig för att de hade fått nog och lämnade i Port Vila. Leslee, vår purser (personen som har hand om städningen, pengarna, alkoholen osv), hoppade också av i Port Vila för att ha en liten semester under denna sista del.
Allt detta betyder att två nya crew-medlemmar anlände i Port Vila. Nick är här som vår nya 2nd Mate och Jen som vår kock. Hannah erbjöd sig att bli assisterade kock och jag blev tilldelad ”purser”-rollen medan Leslee är borta. Nu när vi tappat en deckhand blev det även bestämt att jag kommer att få betalt under denna sista del av resan. Inget som ägarna vet om men Eric tyckte att det var inte mer än rättvist.


New Caledonia är näst på schemat och på vägen dit stannade vi vid Uremango och Tanna. På Tanna finns det en aktiv vulkan och vi fick ledig tid för att åka och se den. Helt sjukt jävla mega häftigt!!!


 
Dar fanns en brevlada och jag tankte pa mamma och pappa :)


 


 


Nu är det endast fyra veckor kvar av vårt segeläventyr. Sydney är riktigt nära. Allt detta kommer att sluta. Jim, Hannah, Mitch och Helen reser hem inom en vecka när vi kommer tillbaka. Det är slutet av en era. Vi har jobbat och levt ihop i snart ett år och att se dessa personer som jag kommit så nära lämna kommer vara jättesvårt.

Efter New Caledonia går vi tillbaka till den tuffa seglingen. Vi korsar Det Tasmanska Havet igen och det enda jag kan tänka på är den stora stormen vi var med om när vi seglade över till Nya Zeeland. Denna gång är jag inte lika rädd. Jag vet vad jag ska göra i en nödsituation och jag vet vad segling handlar om.


Jag hoppas att allt är bra med er där hemma. Jag tänker på er mycket. Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Av Hanna - 5 oktober 2012 04:34

Jag kan inte säga mer än att jag är förälskad i Vanuatu. Vi har spenderat ännu en otrolig dag här – den här gången med invånarna i Devies Bay på ön Ureparapara.


Vi seglade in i något som såg ut som en gigantisk insjö, vilket visade sig vara kratern från en uråldrig vulkan. Søren låg där magma och lava mullrade för tusentals år sedan. Men, panik utbröt då huvudmotorn dog precis när vi seglat in och inte kunde vända om. Vi satte segel och gjorde vår gummibåt redo för att eventuellt hjälpa oss med att trycka på sidan av skeppet för att placera oss rätt när vi släpper ner ankaret. När Eric, vår kapten, var nöjd med var vi låg skrek han ut att det var dags att släppa ner ankaret. När det låg säkert på havets botten kunde vi pusta ut och köra iland våra ”Voyage Crew” (vilket är de betalade passagerarna ombord).


Dagen efter frågade jag och Hannah om vi kunde få hela dagen ledigt. Vi brukar som mest bara få 2 - 4 timmar iland. Jag och Hannah är volontärer och att gå iland är vår lön och den största anledningen till att jag är här. Vi såg det som en sak vi definitivt har förtjänat och var inte rädda för att fråga. Eric sa ja och vi packade våra väskor och åkte glatt iland.


På stranden möttes vi av en äldre man vid namn Selwan. Han ledde oss in i byn till vår guide, för först på vårt schema stod en vandring genom djungeln till en grotta. Flera barn var nyfikna på oss och följde med. Jag och Hannah gick längst bak och vi hade två flickor som gjorde oss sällskap, Emma och Bethlany – 12 och 13 år. Vi halkade efter de andra men flickorna såg efter oss. Genom djungeln passerade vi några hus och en ugn som byborna använder för att rosta kokosnötter på.


 
Bethlany och Emma


 
Hus under byggnad


 


Vandringen fortsatte upp för en brant backe och det måste sett roligt ut med alla oss vita människor utan speciellt bra balans som halkade stup i kvarten. Väl uppe för backen (vilket i slutändan visade sig vara mer som ett berg) såg vi grottan. Den var ganska liten och några av våra äldre passagerare klagade lite och sa ”den långa vägen för inget”. Jag var fortfarande fascinerad för jag hade fått se så mycket av djungeln på vägen upp.  


 
Bethlany och Emma i djunglen med Soren langt dar nere


 

Jim, jag och Hannah i grottan

 

 

Jag dricker rent vatten pa vagen upp. Eric i bakgrunden latsades att kissa i vattnet ,edan jag drack.. Valdigt roligt haha ;)


Till vandringen ner fick vi vars en vandringspinne vilket hjälpte mycket. Trots att jag, Hannah, Emma och Bethlany mest skojade runt och att jag halkade och landade på rumpan.

Nere på plan mark väntade Selwan på oss för att visa oss sin trädgård. Vi blev överraskade när vi kom dit, för trädgården var fylld med skulpturer av olika män och djur. Dessa var symboler för fred och skydd.

Emma och Bethlany visade oss sina hus och vi tog en titt på byn. Alla unga flickor var väldigt nyfikna på mig och Hannah. Våra kläder och vårt hår var så olika deras. Vi försökte prata med dem och de förstod en del engelska för de går i skolan.


 

Selwans tradgard


 

Selwan forklarar vad de olika skulpturerna betyder


 

Jag och Hannah och flickorna


Vi hälsade på Andrew som tillverkar träskulpturer. Vet du vad? Jag köpte en, för 1000 vatu. Vilket är ca 80 svenska kronor. Helt otroligt. Visar en bild av den här nedan.


 

Andrew och min skulptur


Vi hade så roligt med alla små flickor och en av dem hette Elin, precis som lillskruttan där hemma. Det fick mig att tänka mycket på dig bästis.


 

Elin v


Vi åkte tillbaka till skeppet för lunch och där samlade jag och Hannah ihop små presenter som vi senare gav till Emma och Bethlany som tack för deras hjälp uppe på berget. De fick vars en ny tröja, nagellack, läppglans, glitter och en spegel. Vi skrev även ut några av bilderna som vi tagit under förmiddagen. Alla byborna var väldigt nyfikna på bilderna och nästan drog dem ur händerna på oss för att kunna se. Vilket jag kan förstå, de har inge ens en kamera.


Tillbaka på ön var det tid att se bybornas ”custom dance”. De flesta öar i Vanuatu har sin egen speciella dans och på Ureparapara var den riktigt cool. Männen som dansade var klädda med palmblad, bastkjolar och nötter runt anklarna. Till deras huvudnummer kom de ut med helt fantastiska huvudbonader som de själva tillverkat.


 


 


När våra applåder tystnat kom vi till nästa punkt för dagens aktiviteter, vilket var den årliga fotbollsmatchen mellan Søren Larsen och byborna i Devies Bay. Vi var underbemannade, så några killar från byn var med i vårt lag. Planen var ganska olik från planen där hemma men, denna hade flera stora gyttjehål här och där, hårda träpinnar som var svåra att se där de stack upp ur gräset och kyklingar som sprang runt.
Jag intog min position som höger mittfält och matchen drog igång. Lagen var lika och tänka sig – vi gjorde första målet! Båda lagen kämpade hårt och då och då halkade någon till och landade i gyttjepölarna. Men, det var en del av charmen med hela matchen. Resultatet blev 3-2 till oss och jag gjorde vårt tredje mål!! Selwan stod bredvid planen och skrek: ”go Hanna!”.


En stor måltid väntade för kvällen. Vi fick ris mixat med kött, slizar med potatis, en gryta med majs, potatis och lök, äggpaddies och äpple. Väldigt gott.
När bandet började spela serverades det även kava, vilket är en mild drog som är vanligt att de dricker bland Stillahavs-öarna. Det ser ut som brunt vatten och det gör att din tunga och mun tappar känseln för en stund… inte mycket mer.
Vi började dansa till musiken. Jag hälsade på en gammal dam som dansade med oss. Hon höll fast i min hand under resten av sången och vi dansade tillsammans. Emma och Bethlany kom ner klädda i sina nya tröjor, kjolar, nagellack och glitter i ansiktet. De var hur söta som helst och känslan av att kunna hjälpa någon som har det sämre ställt än en själv är helt fantastisk.


 

Bethlany och Emma i sina nya trojor


Alla barn kom fram och dansade med oss och jag och Jim samlade ihop dem och lärde dem YMCA-dansen. Alla dessa små individer som tittade på oss med stora ögon för att hänga med. Alla pojkar tittade på Jim och alla flickor tittade på mig. De skrattade hela tiden.


 

Jim breakdansar med barnen


Detta har varit en underbar dag tillsammans med folket på Ureparapara. Vi kom dem nära och jag kommer aldrig att glömma barnen. De var så glada och lyckliga. Att kunna göra ett litet barn lycklig bara genom att besöka dem är en känsla som är svår att förklara. Att se deras leende när de får ett gosedjur eller en fotboll… att en sådan sak som är något så litet för oss kan förändra hela deras vardag.


 


 

Fina fina barn


Tack Devies Bay för ert varma välkomnande och för att ni visade oss era hem.
Jag kommer aldrig glömma er v

Presentation


Välkommen till mitt äventyr.

Fråga mig

41 besvarade frågor

Translate Blog

Kategorier

Work & Holiday i Australien

En resa längs Australiens östkust samt mitt liv i Sydney där jag arbetar för Sydney Harbor Tall Ships.

Seglandes runt Stilla Havet

April 2012 - Oktober 2012 arbetade jag som "deckhand" ombord det vackra skeppet Soren Larsen när hon seglade runt i Stilla Havet.

Work & Holiday Nya Zeeland

Under 2014 befinner jag mig på Nya Zeeland, både för att arbeta och resa. Jag och min partner tänker resa runt hela landet i vår van och göra en skidsasong i Wanaka!

Senaste inläggen

Arkiv

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

RSS


Skapa flashcards