GOTT NYTT AR MINA NARA OCH KARA.

Idag flyger jag och Joe tillbaka till vart Sydney. Jag saknar det faktiskt.

Tack Australien och Soren Larsen for att du fick mig att kanna mig trygg. Tack till alla mina nya vanner och tack Joe for allt. Tack mig sjalv for att jag vagar. Jag gjorde det, jag lamnade nastet i Sverige och akte ut pa aventyr helt sjalv - for att JAG ville. Och 2013 ska jag fortsatta gora precis vad jag vill.

Hej mer Australien och sen Nya Zeeland. Jag ar taggad!

Ett av de häftigaste ögonblicken på min seglingsresa runt Stilla Havet var utan tvekan när vi fick besök av delfiner. De gillar att glida med vågorna som skeppet skapar när vi seglar förbi. Så, de simmar upp till vår för, antingen framför eller bredvid, och glider med oss och hoppar.

Ögonblicket jag minns tydligast var när vi närmade oss Lord Howe, sista stoppet innan Sydney. Allt var så stillfullt, Lord Howe låg framför oss, inte ett moln på himlen och helt plötsligt ser vi hur ca 15 delfiner kommer emot oss. De simmade med oss en bra stund och hela tiden kunde vi se fler närma sig. Helt otroligt. 

Sen, helt plötsligt, försvann de allihop på samma gång och vi kunde inte se dem någonstans.

Jag var lycklig på "bow watch" när detta hände! BEST BOW WATCH EVER

Att se vilda djur såhär, i deras rätta miljö, får mig att vilja arbeta för djurs rättigheter. Jag hatar att se ett djur i bur. Djur hör hemma utomhus, i naturen. Inte bakom galler så att vi människor kan gå och titta på dem.
Jag tror nog att jag aldrig mer kommer att gå till en djurpark.

v

Något av det absolut häftigaste med att arbeta till havs är att klättra i masten. Soren har två mastrar (Förstången & Styrstången). Hennes förstång är ca 30 meter hög och styrstången ca 28 meter.

Detta är en bild på Sorens förstång. Här sitter de fyra främre seglen fast på rån – bramen, övre märsen, undre märsen och focken. Som alla andra segel är dessa under ständig ändrig beroende på vinden. Ena stunden säger kaptenen ”sätt den övre märsen!”. Hela besättningen sätter seglet och tio minuter senare säger kaptenen att vi ska ta in det igen. Väldigt frustrerande emellanåt.

Om ett segel tas in och vinden är mycket stark blir en från den permanenta besättningen som är på det pågående skiftet tillsagd att klättra upp och vira ett rep runt seglet, detta dels för att seglet inte ska flyga runt och skadas samt att det kan påverka navigeringen. 

Så, blir du tillsagd att gå upp så är det bara att ta några djupa andetag och börja klättra. Varje gång jag blev tillsagd ute till havs blev jag nervös. Kommer jag kunna hålla min vikt denna gång? Tänk om jag blir sjösjuk där uppe? Många tankar snurrade runt i huvudet, men jag gjorde det!
De enda gångerna jag sa nä var om det regnade och var mörkt. Jag förlorar hellre ett segel än att jag ramlar ner. Dock, varje gång jag sa nä så var någon annan ändå tvungen att klättra upp och då fick jag alltid skuldkänslor. Jag höll andan tills personen var säker nere på däck igen.

Zim, Emil, Jag, Hannah, Joe, Bruce och Dan uppe i masten påväg in till Tonga

När nästa destination var i sikte var några av våra första uppgifter att ta in alla seglen, vika dem och vira ett rep runt dem så de stannar på plats. Detta kallas ”to furl” på engelska. Trots att det är mycket ansträngande att klättra och att det kan vara läskigt ibland så har vi haft många roliga stunder där uppe. Jag har blivit mycket starkare i hela kroppen och nu är jag säker på att jag kan hålla min vikt.

"Furling" av "The Course" i full gång

We did it!!

Nu när vi inte har rört oss sedan vi ko m tillbaka från Stillahavsresan börjar det klia i fingrarna, jag vill segla och klättra igen!