Okej allihopa, detta är Hannas försök att klättra upp i en palm. Se och lär inte.

Endast pa hannapavift.bloggplatsen.se

Inta position och klättra upp till första delen. Känn dig säker!

Åh nej, jag är för kort! Sträck sträck på armarna…

Okej, paniken är över. Jag är tillbaka i säker ställning. Fortsätt klättra

Klättra hela vägen upp!

(nej, denna bilden är inte alls tagen underifrån så det ser ut som att jag är högre upp)

Det är mäktigt att se vad som kan göra ett barn glad. Här är en video på barnen i byn Devies Bay på ön Ureparapara. Vi spenderade en hel dag iland med byborna och vi tog med oss såpbubblor. Richard, en av våra Voyage Crew, blåser dem och barnen är helt i extas.

Jag hade ett gigantiskt leende på läpparna när jag filmade detta, hoppas att det får er att le lika mycket som jag gjorde.

v

Karta över centrala Sydney. Campbell's Cove ligger precis framför operahuset och för att komma till White Bay kör du över en bro till vänster. (The Anzac Bridge)
Hoppas att allt blir lite lättare nu när jag bara babblar på med olika platser och namn.

Några av er har undrat vad jag pratar om när jag säger White Bay. Eller ja, mest min kära fader.
Så, jag tänkte förklara lite mer för er.

White Bay ligger ca 3 minuter med bil/buss utan för centrala Sydney (som ni kan se på kartan). Det är en stor arbetshamn där Sydney Harbour Tall Ships lägger till när de behöver reparera något av skeppen. Det är också här som Soren Larsen lägger till varje kväll, eftersom det endast finns plats för ett skepp i Campbell’s Cove, vilket är hamnen precis framför operahuset.

Företaget bredvid oss, de tillverkar flytande pontuner

Utsikten från aktern på Soren, inte fy skam 

För tillfället ligger Soren stilla i White Bay på grund av motorproblem. Våra mekaniker har varit tvungna att plocka isär hela vår stora huvudmotor. Vi kommer inte kunna flytta oss på ca tre veckor till. Så, om dagarna målar jag, städar, lagar mat och lär mig att sy med Brian. Nu när jag kommit tillbaka från Stilla Havet så fick jag en liten löneförhöjning, hela FEM dollar. Jag tjänar nu 40 dollar om dagen, vilket är ca 350 kr. Det känns i plånboken, men jag bor och äter gratis.

Just nu ligger vår färja Wangi Queen bredvid oss. Wangi Queen gör våra turer till Goat Island och svensexor

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Ett av mina jobb ute i Stilla Havet var att reparera segel. Jag är väldigt intresserad av att sy sedan tidigare så när tillfället fanns för vår första lagning så tog jag chansen att hjälpa till. Det visade sig att jag var duktig på det och lärde mig fort hur man skulle gå till väga.

Så, efter ett tag kom kaptenen till mig personligen och bad mig att laga de nyligen sönderrivna seglen. För, pga alla regnoväder vi hade så hände det lätt att en liten reva uppkom.

Nu, tillbaka i Sydney ligger Soren stilla ute i en arbetshamn i White Bay. Eftersom företaget har två skepp så bor Svanen i Campbells Cove (mittemot operahuset) och Soren bor i White Bay. White Bay är platsen där vi gör alla reparationer och vanligt arbete som målning och sandning.

Varje gång ett skepp kommer in efter en lång resa till havs har man en liten "refit". Det betyder att man städar av skeppet, lagar det som behöver lagas och ser till så att skeppet är i gott skick inför nästa jobb. Sorens nästa jobb är att segla runt i hamnen. På grund av alla revor i seglen kallade Marty (min chef) in Brian, Sydney Harbour Tall Ship’s segelmakare.
Marty har sett några av mina reparationer och tillåter mig spendera tid med Brian för att lära mig mer om segel. Jag har redan lärt mig många saker och idag gjorde jag min bästa reparation än så länge.

Till höger ser ni en segelhandske. Denna använder man för att kunna pressa nålen genom den tjocka canvasen
 

Brian är en rolig filur. Han är 83 år och har seglat sedan han var 16 år. Han är kort med vitt hår och vitt skägg. Han kan prata svenska och han visslar alltid. Varje gång något är fel svär han på svenska och när han inte vill att någon annan ska förstå vad han säger pratar han svenska med mig. Det är väldigt trevligt att spendera tid med honom för jag känner mig verkligen som hans lärling. Vi kommer bra överens och han säger att jag har något bakom pannbenet. Det måste väl vara bra att få höra det från en gammal sjöman?

Brian jobbar på ett av våra segel  

Jag lär mig så mycket saker här ute hela tiden men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra i framtiden. Kanske blir jag en mångsysslare och aldrig läser på universitetet? Vem vet, only time can tell.

Två veckor återstår med Brian och under den tiden ska jag ta in allt jag kan. Kanske blir jag en segelmakare i framtiden? Det hade faktiskt varit ganska coolt.

Natten till den 23e oktober såg vi skymt av vårt älskade Australien. Efter en vecka till havs från Lord Howe, med starka vindar som blåst oss lite i fel riktning, hade vi hamnat lite norr om Sydney. Vi tog beslutet att segla in i Broken Bay, 5 timmars segling norrut.

Morgonen efter lättade vi ankar direkt efter frukost och började seglingen söderut mot Sydney. Känslan när vi kunde se öppningen till Sydneys gigantiska hamn och skyskraporna som nådde över klipporna var en känsla av att vi klarat av något stort. Vi var här igen, i Sydney som vi lämnade för 7 månader sedan. Vi har seglat runt i Stilla Havet, överlevt stormar, klarat oss när huvudmotorn bestämt sig för att sluta fungera, fått kontroll över och släckt en brand i maskinrummet och mycket mer. Vi var ett grönt crew och de flesta av oss hade aldrig varit till havs förr. Vi fick inte någon riktig utbildning i hur vi skulle bete oss i nödsituationer och vår refit var inte riktigt färdig. Ändå lämnade Soren Larsen Sydney i april och vi, det ”gröna backpacker crewet”, seglade henne hela vägen runt Stilla Havet och tillbaka.

 
Vackra vackra Soren

Sista delen på resan innan vi nådde Sydney var från New Caledonia med stopp vid ön Lord Howe (Australien). Jag var på 12-4 skiftet och jag hade en jättebra resa. Jag bestämde mig för att använda ett sjösjuksplåster som man sätter bakom örat. Jag mådde inte illa en enda gång och jag kunde arbeta på riktigt. Det var under denna tid som jag insåg hur mycket jag tycker om att segla. Jag har lärt mig så mycket under dessa 7 månader som jag ska ta till vara på och aldrig glömma. Det kan föra mig till så många mer häftiga äventyr i framtiden.

Vi lämnade New Caledonia 3 veckor innan vi skulle vara framme i Sydney. Med oss kom inte bara våra Voyage Crew utan även en liten fransk råtta. När vi lägger till vid en hamn med våra stora linor så är det lätt för dessa små jävlar att smyga ombord. Självklart hade vi en plastråtta ombord och Hannah och Eric lurade mig riktigt rejält när de låtsades att den var i köket.

 
All the Permanent Crew and Voyage Crew in New Caledonia

Alla betalande passagerare gjorde ett riktigt bra jobb med att komma upp till sina nattskift och vissa var sjösjuka men pressade sig själva till att vara med och dra i linor och sätta segel. När vi nådde Lord Howe var alla väldigt imponerade och nyfikna på att gå iland. Men, samma natt kom en stark vind in och jag vaknade flera gånger av att vinden flyttade skeppet och att ankaret drogs på bottnen. Tidigt på morgonen kom vår kapten och väckte oss och sa att han tagit beslutet att hiva upp ankaret, efter att kustbevakarna på Lord Howe sagt att det inte finns någon säker plats att ankra vid runt hela ön, och börja resan till Sydney direkt. Många av våra passagerare blev ledsna och frustrerade, vilket jag förstår till 100 %. Men, efter ett dygn hade de flesta fått tillbaka sitt glada humör och vi var i seglingsmode igen.

Så, på eftermiddagen till den 23e oktober seglade vi in i Sydneys hamn igen och det var en vacker syn. Skyskraporna i bakgrunden, Fort Denison, bron och operahuset. Det var ett kärt återseende, men samtidigt fanns det en stor klump i magen på mig. Att komma tillbaka betyder också att mina vänner kommer åka hem. Jag har jobbat och levt tillsammans med dessa människor i snart ett år. Vi har tagit hand om varandra ute till havs och vi har skapat otroliga band som aldrig kommer att brytas.

Nu är det bara jag, Joe och Zim kvar. Saknaden av de andra är stor, men samtidigt är jag taggad för vad som kommer hända nu. Vad har Sydney att bjuda på denna gång? Ett rykte säger att det ska bli den varmaste sommaren på länge.

Ta hand om er där hemma sa hörs vi snart igen! <3

Wolala, titta har mamma och Elin. Kan ni tanka er vad jag har gjort. Jag har ridit pa en hast, HELT SJALV. Till och med barbacka ut i havet!!!!

 
Jag pa Taco och Joa pa Salsa

 
Taco ville inte riktigt gora vad jag ville.. eller sa visade jag honom fel. Tror att det andra alternativet ar ratt haha. En av guiderna upp bakom mig och gav mig lite hjalp. Ser ut som att jag blir raddad - Svensk tjej i nod :)

Ännu två delar av detta äventyr är avklarade och Sydney kommer närmre och närmre. Platserna jag sett, människorna jag mött och vännerna jag fått. Vi lever i ett paradis och jag kommer sakna allt och alla så mycket.

Ändå är det en skön känsla i magen när jag tänker på att komma tillbaka till Sydney. Inte för de tre första månaderna, vilket betyder hårt arbete i hamnen igen, utan nästa del av mitt äventyr – att resa till Nya Zeeland. I februari korsar jag det Tasmanska Havet igen... dock denna gång med flyg.

Vanuatu har varit indelat i fyra delar. Första delen har jag redan berättat om för er. Vi besökte Lamon Bay på ön Malekula, vulkanen på Ambrym och byn i Benom Bay. Vi såg ”custom danser”, träffade barnen och snorklade med sköldpaddor.
Under andra delen av Vanuatu begav vi oss norrut mot ”The Banks Islands” och ”The Torres Islands”. Vi gick iland på ön Ureparapara där vi hade den årliga fotbollsmatchen mellan Soren Larsen och byborna på ön, vi dansade till sent på natten med barnen och jag köpte en carving. ”The Torres Islands” ligger mest norrut och de öarna var fyllda med underbara stränder. Vit sand och turkost vatten så långt ögat kunde nå. Vi träffade inte lika mycket folk under denna del, vi upptäckte mest mer av naturen.
Den tredje delen var ett kärt återseende då vi seglade söderut igen. Vi kom tillbaka till Benom Bay, Ambrym och Lamon Bay. Två av de mest fantastiska ögonblicken under hela resan genom Stilla Havet ägde rum i Lamon Bay. Det första var när jag och Joe hade lånat Jims undervattenskamera för att snorkla på stället där vi såg sköldpaddor under den första delen av resan. Vi stötte vi på ca 9-10 stycken och jag var helt i extas och började simma efter dem. En av dem var mindre blyg än de andra och han (eller hon) lät mig dyka ner och simma bredvid. När jag var bredvid vände han sitt huvud mot mig och… han hade inte riktigt samma nyfikenhet för mig som jag hade för honom… haha, han tittade på mig en liten stund, sen vände han tillbaka huvudet och fortsatte simma som att inget hade hänt. Jag, å andra sidan, var helt överväldigad av vad jag precis varit med om. Känslan var obeskrivlig.

Det andra fantastiska ögonblicket hände dagen efter. Jag blev väckt av att Joe skrek på mig för att komma upp på däck. Väl uppe såg jag att tre valar hade simmat in i viken vi var ankrade i och höll till ca 30 meter från skeppet. En mamma, en pappa och en unge. Jim och Mitch hoppade i med sina snorklar och jag och Joe gjorde detsamma. Mitt hjärta dunkade så fort… jag simmade mot tre av de största djuren som finns på jorden. Jim vände sig om och signalerade att valarna hade sett oss och börjat simma iväg. Detta betydde att de simmade rakt mot mig och Joe. När jag hade mitt huvud under vattnet kunde jag höra dem kommunicera med varandra och helt plötsligt passerade ungen ca 5 meter ifrån mig. Under det ögonblicket stod mitt hjärta still. Så gigantisk och så lugn.

Vi är nu mitt i vår fjärde och sista del av Vanuatu. Det känns som att det var igår som vi anlände och tänkte ”härligt, här ska vi stanna i 6 veckor”. Jag kan inte förstå att tiden redan är slut. Det har gått så fort, men det är ju så det är när man har roligt inte sant?
Vi har varit med om många förändringar inför denna sista del. Vår förra 2nd Mate visade sig vara för vänlig med alkoholen, var aggressiv mot sin partner och även mot Eric (vår kapten). Polisen kom ut till skeppet och Tony spenderade natten i fängelse. Eric sparkade honom och alla har varit så mycket gladare och lugnare sedan han försvann.
Debbie, vår kock, och Emil, vår assisterade kock, bestämde sig för att de hade fått nog och lämnade i Port Vila. Leslee, vår purser (personen som har hand om städningen, pengarna, alkoholen osv), hoppade också av i Port Vila för att ha en liten semester under denna sista del.
Allt detta betyder att två nya crew-medlemmar anlände i Port Vila. Nick är här som vår nya 2nd Mate och Jen som vår kock. Hannah erbjöd sig att bli assisterade kock och jag blev tilldelad ”purser”-rollen medan Leslee är borta. Nu när vi tappat en deckhand blev det även bestämt att jag kommer att få betalt under denna sista del av resan. Inget som ägarna vet om men Eric tyckte att det var inte mer än rättvist.

New Caledonia är näst på schemat och på vägen dit stannade vi vid Uremango och Tanna. På Tanna finns det en aktiv vulkan och vi fick ledig tid för att åka och se den. Helt sjukt jävla mega häftigt!!!

 
Dar fanns en brevlada och jag tankte pa mamma och pappa :)

Nu är det endast fyra veckor kvar av vårt segeläventyr. Sydney är riktigt nära. Allt detta kommer att sluta. Jim, Hannah, Mitch och Helen reser hem inom en vecka när vi kommer tillbaka. Det är slutet av en era. Vi har jobbat och levt ihop i snart ett år och att se dessa personer som jag kommit så nära lämna kommer vara jättesvårt.

Efter New Caledonia går vi tillbaka till den tuffa seglingen. Vi korsar Det Tasmanska Havet igen och det enda jag kan tänka på är den stora stormen vi var med om när vi seglade över till Nya Zeeland. Denna gång är jag inte lika rädd. Jag vet vad jag ska göra i en nödsituation och jag vet vad segling handlar om.

Jag hoppas att allt är bra med er där hemma. Jag tänker på er mycket. Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Jag kan inte säga mer än att jag är förälskad i Vanuatu. Vi har spenderat ännu en otrolig dag här – den här gången med invånarna i Devies Bay på ön Ureparapara.

Vi seglade in i något som såg ut som en gigantisk insjö, vilket visade sig vara kratern från en uråldrig vulkan. Søren låg där magma och lava mullrade för tusentals år sedan. Men, panik utbröt då huvudmotorn dog precis när vi seglat in och inte kunde vända om. Vi satte segel och gjorde vår gummibåt redo för att eventuellt hjälpa oss med att trycka på sidan av skeppet för att placera oss rätt när vi släpper ner ankaret. När Eric, vår kapten, var nöjd med var vi låg skrek han ut att det var dags att släppa ner ankaret. När det låg säkert på havets botten kunde vi pusta ut och köra iland våra ”Voyage Crew” (vilket är de betalade passagerarna ombord).

Dagen efter frågade jag och Hannah om vi kunde få hela dagen ledigt. Vi brukar som mest bara få 2 - 4 timmar iland. Jag och Hannah är volontärer och att gå iland är vår lön och den största anledningen till att jag är här. Vi såg det som en sak vi definitivt har förtjänat och var inte rädda för att fråga. Eric sa ja och vi packade våra väskor och åkte glatt iland.

På stranden möttes vi av en äldre man vid namn Selwan. Han ledde oss in i byn till vår guide, för först på vårt schema stod en vandring genom djungeln till en grotta. Flera barn var nyfikna på oss och följde med. Jag och Hannah gick längst bak och vi hade två flickor som gjorde oss sällskap, Emma och Bethlany – 12 och 13 år. Vi halkade efter de andra men flickorna såg efter oss. Genom djungeln passerade vi några hus och en ugn som byborna använder för att rosta kokosnötter på.

 
Bethlany och Emma

 
Hus under byggnad

Vandringen fortsatte upp för en brant backe och det måste sett roligt ut med alla oss vita människor utan speciellt bra balans som halkade stup i kvarten. Väl uppe för backen (vilket i slutändan visade sig vara mer som ett berg) såg vi grottan. Den var ganska liten och några av våra äldre passagerare klagade lite och sa ”den långa vägen för inget”. Jag var fortfarande fascinerad för jag hade fått se så mycket av djungeln på vägen upp.  

 
Bethlany och Emma i djunglen med Soren langt dar nere

Jim, jag och Hannah i grottan

Jag dricker rent vatten pa vagen upp. Eric i bakgrunden latsades att kissa i vattnet ,edan jag drack.. Valdigt roligt haha ;)

Till vandringen ner fick vi vars en vandringspinne vilket hjälpte mycket. Trots att jag, Hannah, Emma och Bethlany mest skojade runt och att jag halkade och landade på rumpan.

Nere på plan mark väntade Selwan på oss för att visa oss sin trädgård. Vi blev överraskade när vi kom dit, för trädgården var fylld med skulpturer av olika män och djur. Dessa var symboler för fred och skydd.

Emma och Bethlany visade oss sina hus och vi tog en titt på byn. Alla unga flickor var väldigt nyfikna på mig och Hannah. Våra kläder och vårt hår var så olika deras. Vi försökte prata med dem och de förstod en del engelska för de går i skolan.

Selwans tradgard

Selwan forklarar vad de olika skulpturerna betyder

Jag och Hannah och flickorna

Vi hälsade på Andrew som tillverkar träskulpturer. Vet du vad? Jag köpte en, för 1000 vatu. Vilket är ca 80 svenska kronor. Helt otroligt. Visar en bild av den här nedan.

Andrew och min skulptur

Vi hade så roligt med alla små flickor och en av dem hette Elin, precis som lillskruttan där hemma. Det fick mig att tänka mycket på dig bästis.

Elin v

Vi åkte tillbaka till skeppet för lunch och där samlade jag och Hannah ihop små presenter som vi senare gav till Emma och Bethlany som tack för deras hjälp uppe på berget. De fick vars en ny tröja, nagellack, läppglans, glitter och en spegel. Vi skrev även ut några av bilderna som vi tagit under förmiddagen. Alla byborna var väldigt nyfikna på bilderna och nästan drog dem ur händerna på oss för att kunna se. Vilket jag kan förstå, de har inge ens en kamera.

Tillbaka på ön var det tid att se bybornas ”custom dance”. De flesta öar i Vanuatu har sin egen speciella dans och på Ureparapara var den riktigt cool. Männen som dansade var klädda med palmblad, bastkjolar och nötter runt anklarna. Till deras huvudnummer kom de ut med helt fantastiska huvudbonader som de själva tillverkat.

När våra applåder tystnat kom vi till nästa punkt för dagens aktiviteter, vilket var den årliga fotbollsmatchen mellan Søren Larsen och byborna i Devies Bay. Vi var underbemannade, så några killar från byn var med i vårt lag. Planen var ganska olik från planen där hemma men, denna hade flera stora gyttjehål här och där, hårda träpinnar som var svåra att se där de stack upp ur gräset och kyklingar som sprang runt.
Jag intog min position som höger mittfält och matchen drog igång. Lagen var lika och tänka sig – vi gjorde första målet! Båda lagen kämpade hårt och då och då halkade någon till och landade i gyttjepölarna. Men, det var en del av charmen med hela matchen. Resultatet blev 3-2 till oss och jag gjorde vårt tredje mål!! Selwan stod bredvid planen och skrek: ”go Hanna!”.

En stor måltid väntade för kvällen. Vi fick ris mixat med kött, slizar med potatis, en gryta med majs, potatis och lök, äggpaddies och äpple. Väldigt gott.
När bandet började spela serverades det även kava, vilket är en mild drog som är vanligt att de dricker bland Stillahavs-öarna. Det ser ut som brunt vatten och det gör att din tunga och mun tappar känseln för en stund… inte mycket mer.
Vi började dansa till musiken. Jag hälsade på en gammal dam som dansade med oss. Hon höll fast i min hand under resten av sången och vi dansade tillsammans. Emma och Bethlany kom ner klädda i sina nya tröjor, kjolar, nagellack och glitter i ansiktet. De var hur söta som helst och känslan av att kunna hjälpa någon som har det sämre ställt än en själv är helt fantastisk.

Bethlany och Emma i sina nya trojor

Alla barn kom fram och dansade med oss och jag och Jim samlade ihop dem och lärde dem YMCA-dansen. Alla dessa små individer som tittade på oss med stora ögon för att hänga med. Alla pojkar tittade på Jim och alla flickor tittade på mig. De skrattade hela tiden.

Jim breakdansar med barnen

Detta har varit en underbar dag tillsammans med folket på Ureparapara. Vi kom dem nära och jag kommer aldrig att glömma barnen. De var så glada och lyckliga. Att kunna göra ett litet barn lycklig bara genom att besöka dem är en känsla som är svår att förklara. Att se deras leende när de får ett gosedjur eller en fotboll… att en sådan sak som är något så litet för oss kan förändra hela deras vardag.

Fina fina barn

Tack Devies Bay för ert varma välkomnande och för att ni visade oss era hem.
Jag kommer aldrig glömma er v