Jag är tillbaka på Soren Larsen. Mitt äventyr.

Jag har haft en underbar tid i Samoa. Jag var med om en av de mest romantiska dagarna i mitt liv när Joe hämtade mig på flygplatsen. Han sa att han hade saknat mig och jag berättade för honom att jag har saknat honom lika mycket.. om inte mer haha :)

Vår första lilla resa gick till andra sidan Samoa. Och en gammal ”vän” kom tillbaka, sjösjukan. Irritationen var enorm och jag tänkte att ”jag har varit med om detta så många gånger innan, jag behöver inte detta igen”. All min glädje över att vara tillbaka försvann. Jag satte fingrarna i halsen och mådde genast bättre och kunde återgå till jobbet.

Vi ankrade vid en underbar plats på andra sidan ön och vi skickade direkt iväg halva gänget för att gå iland. Jag och Joe fick stanna och jobba och gå iland nästa dag. Under tiden de var iväg hann vi olja pinnarna vi fäster våra linor runt och Joe blev nästan träffad i vattnet när någon spolade.

Nästa dag var det dags för oss att gå iland. Jag, Joe, Beno, Zim, Helen och Yvonne begav oss bort till sötvattensgrottorna ca 20 minuter från oss. Man kunde simma genom ett hål i änden av grottan och komma ut på andra sidan. Jag tvekade en liten stund men jag visste hur sur jag skulle bli på mig själv om jag inte gjorde det, så till slut tog jag mod till mig och dök. Efter ett tag kom hela Samoas rugbylag dit också och hela grottan fylldes med vältränade halvnakna män. Svårt att klaga.

När vi kom tillbaka åt vi alla lunch och efter det var det dags att ta upp ankaret och segla tillbaka till Apia igen. Resan tillbaka tig ca 3 timmar och väl tillbaka i Apia släppte vi ut ankaret igen och stannade där för natten.

Vi lämnade Samoa på en torsdag. Alla var taggade och jag var fylld med en motivation för segling som jag aldrig känt innan. Den här gången vill jag visa vad jag kan! Och tänka sig, med endast ett byte av kapten så får jag och Hannah mer ansvar. Hannah kan kontrollera ankaret när vi tar upp det, jag skötte kommunikationen när vi släppte ut det och jag kan så mycket mer än vad jag trodde. Allt jag behövde var en liten paus.

Jag, Jim och Beno är på samma skift den här gången. Inte vilket skift som helst utan 4-8. Trots att jag blir väckt 04.00 på morgonen så gillar jag det. Du får både se solnedgången och soluppgången. Ganska svårt att slå det.

Efter två dagar till havs såg vi skymten av ön som vi så skämtsamt kallar ”New Potato”.  ”Alla händer på däck” skreks över skeppet och en efter en kom alla upp från sina sängar. När vi börjar närma oss en ny plats där vi ska stanna över natten måste vi ta ner alla segel och starta motorn. Detta för att vinden inte ska ta tag i seglen och störa Eric när han placerar skeppet för nedsläpp av ankaret. Ankaret nuddade botten utan problem och Mitch körde Eric till stranden där han skulle ta kontakt med huvudmannen av ”New Potato” och fråga om tillåtelse att gå iland. Väl tillbaka hade han både bra och dåliga nyheter. De dåliga var att paret som har ansvar för ön inte var tillgängliga. De bra var att detta var dagen då de skulle adoptera ett barn. Vilken otur man kan ha.
Vi bestämde oss för att spendera natten ankrade bredvid ”New Potato” och ta ett beslut ifall vi skulle stanna eller inte dagen efter. På morgongen insåg de flesta att vi skulle bara förlora tid på att stanna och försöka få tillstånd att gå iland. Så, vi bestämde oss för att ta upp ankaret och bege oss vidare till Tonga.

Vi nådde Tonga två dagar senare och idag var första dagen som jag fick gå i land. Det verkar coolt här men vi ska stanna i ca 17 dagar så förhoppningsvis får jag mycket tid iland.

Jag vill sända all min kärlek till min underbara familj och släkt där hemma. Jag har fått hemska nytheter att min älskade morfar gick bort för två dagar sedan. Det är hemskt att inte vara hemma med er. Jag saknar er och älskar er så mycket.

Vila i frid morfar <3

(bilder kommer nästa gång jag får tid för internet)