Nu, när jag har mer tid att sitta ner i lugn och ro, vill jag visa er hur mitt liv i Sydney såg ut.

Jag anlände på Sydneys flygplats för andra gången i slutet på november 2011. Staden som jag hade saknat så mycket såg likadan ut, men känslan jag hade i kroppen var helt annorlunda. Första gången planet landade var mina största orosmoment om jag skulle klara mig genom säkerhetskontrollen och om jag skulle hitta Antonia. Nu, andra gången, var allt mycket allvarligare. Jag var tvungen att hitta ett jobb, bostad och starta ett liv i storstaden. Något jag aldrig gjort tidigare. Paniken när man inte fick napp och när man var ovetande över framtiden var inte rolig.

Som jag har sagt så många gånger innan så tackar jag gudarna för mina vänner jag hade i stan. Helena, Oskar, Alex och Emelie. Varje gång jag var nere, sa de till mig att allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli okej. Jag försökte sträcka på mig, men ju fler cvn jag lämnade ut utan telefonsamtal sänktes min tro på mig själv. Än en gång fanns de där för mig. Det är svårt att beskriva hur lätt det är att komma nära en människa när man är ute och reser. Alla är i samma situation och du tar till dig personer på ett annat sätt, fortare. Men än en gång, tack mina fina vänner som fick mig att sträcka på mig och kämpa. Ni är guld värda!

Efter veckor utan napp på ett jobb smet jag in bakom ett hostels låsta dörr, hittade en anslagstavla och fick numret till Sam, en surfinginstruktör som behövde personal till företaget. Promotion kunde väl jag arbeta med? Efter en intervju med honom där jag fick höra att jag kunde tjäna mellan $150 - $700 i veckan fick jag jobbet. En grundlön på $150 i veckan var ju inte fy skam. Jag började detta obekväma jobb, där vi blev avsläppta på Bondi Beach och i Hyde Park för att gå fram till ungdomar och börja prata, försöka bli kompis med dem och sakta men säkert sälja in ett surfingläger till dem. I slutet skulle vi försöka få deras kortuppgifter.. vilken smart människa lämnar ut denna information till en främling på stranden? Inte många!

I slutet av första dagen fick jag reda på, av en annan anställd, att jag endast får betalt om jag säljer ett läger. Min ilska kan jag inte beskriva och jag började inse att jag inte kunde arbeta med detta. Fyra dagar spenderade jag på detta jobb, 32 timmar av osäkerhet och dåligt självförtroende innan jag tog modet till mig och sa upp mig en regnig fredag. I och med detta blev jag av med min säng på hostlet ovanför kontoret och jag var hemlös tre dagar senare. Då fick jag bo i Helenas, Oskars och Alexs lägenhet mitt i stan. Detta var 5 december, dagen efter min födelsedag! Jag spenderade hela dagen på ett internetcafé i Kings Cross och det var där som min danske kompis Simon tog kontakt med mig och frågade om jag behövde ett jobb. "JA" skrev jag och vi bestämde att vi skulle mötas upp. Det var en härlig syn att se honom igen och han började berätta om ett jobb på ett gammalt skepp i hamnen som han jobbade och bodde på. Jag var ganska skeptisk till allting, men när jag inte hade något annat så tänkte jag "vad har jag att förlora?".

Den 6 december kom jag dit för första gången och jag är fortfarande kvar. Jag har fått vänner för livet och jag har blivit kär. Jag har pressat mig själv, jobbat stenhårt och blivit erbjuden ett jobb att segla runt Stillahavsöarna. Marty (min chef) sa att jag fick erbjudandet för att jag "alltid jobbar hårt, visar vad jag går för och alltid har ett leende på läpparna".

När man kommer från en vardag med rädsla för att aldrig hitta ett jobb eller bostad och sen blir välkomnad in i denna miljö av några av världens bästa människor är det svårt att inte trivas. Jag har haft en underbar tid på The Southern Swan och i nästa inlägg berättar jag mer om livet ombord.

Tack och hej, keep reading!