En av de mest intressanta och roliga sakerna vi gör nu när vi nått tropikerna är att snorkla. När vi äntligen får tillåtelse att gå iland springer vi alla ner till våra sängar och hämtar våra masker och fenor.

Tonga är ett land fyllt med fantastiska korallrev och fiskar som jag endast sett på film. När jag simmade runt kunde jag inte hjälpa att skrika till ibland när jag såg något häftigt. Speciellt om jag såg en stor fisk, helt ofarlig. Hannah och jag såg en haj senast vi var ute tillsammans. Vi låg stilla i vattnet och tittade på den i någon sekund, sen insåg vi att ”helvete, det är en haj!!!” så vi simmade som satan iväg från den och skrek som små flickor, typiskt att göra en scen av det hela, när det visade sig vara en liten revhaj. Haj som haj, jag är lika försiktig.

Jim har en helt underbar undervattenskamera så här kommer ett gäng bilder från dagen då vi besökte ”Coral Gardens” i Tonga.

Vi såg skymten av land en tidig morgon runt 06.00, mitt i mitt skift. Jag och Jim hade spenderat mesta tiden till att lista ut vilka signaler fyrarna gav ut när dagsljuset började komma fram och öarna visade sig. Vi skickades direkt upp i masten för att harbor furla seglen. Vi måste se fin ut när vi kommer in.

Min första tid här har varit svår och är fortfarande jobbig.  Två dagar efter att vi kommit fram fick jag beskedet att min morfar gått bort. Jag saknar honom så mycket.

Vi har blivit prövat på en ny sport här i Tonga som kallas skurfing. För oss är det precis som vattenskidor, bara det att här står du på en surfingbräda. Du håller fast i ett rep som vi knutit bak på vår dinghie och tricket är att försöka ställa sig upp. Jag var så nära... men ramlade varje gång jag kom upp på benen.

 
Joe lyckas saklart med allt :)

Sinnet vi är i nu är skönt. Varje dag flyttar vi oss en liten bit inom Tongas öar och varje eftermiddag ankrar vi på en ny plats. Vi har fått gå iland på flera olika stränder och detta är paradiset. Vi jobbar extremt hårt. Varje dag mellan 8 – 17 är vi uppe på däck i den stekande solen. Kroppen är van vid värmen nu, men solkrämen finns med i högsta hugg.

Våra passagerare på denna resa har varit de bästa hittills. Bruce är med som vanligt, han ska vara med på hela resan. Yvonne, vår mamma kom tillbaka i Rarotonga och var med ända till Tonga. Vi hade även ett nygift par som var ute på sin smekmånad och två tjejer från Kina. De var riktigt roliga och skapade alltid trubbel haha. Peter, en man från Nya Zeeland var en av mina favoriter och Christine var alltid så klumpig, välte ut sockret och ramlade hela tiden. Inte det ultimata när du är på ett skepp som rör sig.

Jag och Hannah har haft ett seriöst samtal med vår kapten Eric. Vi är båda med som volontärer och gör allt detta arbete gratis. Man kan säga att vår lön är tiden när vi får gå iland. När vi fick erbjudandet att följa med på denna resa sa vår chef att ”detta är en underbar möjlighet att få se denna delen av världen och ni får det helt gratis”.. Han nämnde inte hur mycket vi var tvungna att jobba och att vi mestadels fick se platserna från skeppet och inte ens gå iland. Vi hade därför ett samtal med Eric och han förstod oss precis. Jag och Hannah jobbar hårt, mer än vissa som får betalt. Vi plockar upp slack från andra crew-medlemmar som får betalt och det går på våra nerver. Vi bad därför om mer tid iland och Eric sa att det ska vi kunna fixa.

Pa tisdag bar det av igen. Denna gang till Fiji vilket jag ar taggad infor. Hoppas att det ar precis som alla sager att det ar.

Ta hand om er dar hemma sa hors vi snart igen. Jag saknar er!

Jag är tillbaka på Soren Larsen. Mitt äventyr.

Jag har haft en underbar tid i Samoa. Jag var med om en av de mest romantiska dagarna i mitt liv när Joe hämtade mig på flygplatsen. Han sa att han hade saknat mig och jag berättade för honom att jag har saknat honom lika mycket.. om inte mer haha :)

Vår första lilla resa gick till andra sidan Samoa. Och en gammal ”vän” kom tillbaka, sjösjukan. Irritationen var enorm och jag tänkte att ”jag har varit med om detta så många gånger innan, jag behöver inte detta igen”. All min glädje över att vara tillbaka försvann. Jag satte fingrarna i halsen och mådde genast bättre och kunde återgå till jobbet.

Vi ankrade vid en underbar plats på andra sidan ön och vi skickade direkt iväg halva gänget för att gå iland. Jag och Joe fick stanna och jobba och gå iland nästa dag. Under tiden de var iväg hann vi olja pinnarna vi fäster våra linor runt och Joe blev nästan träffad i vattnet när någon spolade.

Nästa dag var det dags för oss att gå iland. Jag, Joe, Beno, Zim, Helen och Yvonne begav oss bort till sötvattensgrottorna ca 20 minuter från oss. Man kunde simma genom ett hål i änden av grottan och komma ut på andra sidan. Jag tvekade en liten stund men jag visste hur sur jag skulle bli på mig själv om jag inte gjorde det, så till slut tog jag mod till mig och dök. Efter ett tag kom hela Samoas rugbylag dit också och hela grottan fylldes med vältränade halvnakna män. Svårt att klaga.

När vi kom tillbaka åt vi alla lunch och efter det var det dags att ta upp ankaret och segla tillbaka till Apia igen. Resan tillbaka tig ca 3 timmar och väl tillbaka i Apia släppte vi ut ankaret igen och stannade där för natten.

Vi lämnade Samoa på en torsdag. Alla var taggade och jag var fylld med en motivation för segling som jag aldrig känt innan. Den här gången vill jag visa vad jag kan! Och tänka sig, med endast ett byte av kapten så får jag och Hannah mer ansvar. Hannah kan kontrollera ankaret när vi tar upp det, jag skötte kommunikationen när vi släppte ut det och jag kan så mycket mer än vad jag trodde. Allt jag behövde var en liten paus.

Jag, Jim och Beno är på samma skift den här gången. Inte vilket skift som helst utan 4-8. Trots att jag blir väckt 04.00 på morgonen så gillar jag det. Du får både se solnedgången och soluppgången. Ganska svårt att slå det.

Efter två dagar till havs såg vi skymten av ön som vi så skämtsamt kallar ”New Potato”.  ”Alla händer på däck” skreks över skeppet och en efter en kom alla upp från sina sängar. När vi börjar närma oss en ny plats där vi ska stanna över natten måste vi ta ner alla segel och starta motorn. Detta för att vinden inte ska ta tag i seglen och störa Eric när han placerar skeppet för nedsläpp av ankaret. Ankaret nuddade botten utan problem och Mitch körde Eric till stranden där han skulle ta kontakt med huvudmannen av ”New Potato” och fråga om tillåtelse att gå iland. Väl tillbaka hade han både bra och dåliga nyheter. De dåliga var att paret som har ansvar för ön inte var tillgängliga. De bra var att detta var dagen då de skulle adoptera ett barn. Vilken otur man kan ha.
Vi bestämde oss för att spendera natten ankrade bredvid ”New Potato” och ta ett beslut ifall vi skulle stanna eller inte dagen efter. På morgongen insåg de flesta att vi skulle bara förlora tid på att stanna och försöka få tillstånd att gå iland. Så, vi bestämde oss för att ta upp ankaret och bege oss vidare till Tonga.

Vi nådde Tonga två dagar senare och idag var första dagen som jag fick gå i land. Det verkar coolt här men vi ska stanna i ca 17 dagar så förhoppningsvis får jag mycket tid iland.

Jag vill sända all min kärlek till min underbara familj och släkt där hemma. Jag har fått hemska nytheter att min älskade morfar gick bort för två dagar sedan. Det är hemskt att inte vara hemma med er. Jag saknar er och älskar er så mycket.

Vila i frid morfar <3

(bilder kommer nästa gång jag får tid för internet)

Hejsan!

Herregud, vilken resa jag har gjort än en gång. Efter 32 timmar på resande fot landade jag i Samoa. Allt jag kunde se var palmer. Värmen slog till direkt när jag klev ut ur planet. Jag fyllde i alla arrival-papper man måste fylla i, fick tag i min väska och var påväg in i turistinformationen.. Då fick jag syn på ett välkänt och omtyckt ansikte. Joe stod utanför flygplatsen för att hämta upp mig!! Jag sprang ut och gav honom en stor kram! Jag var så glad över att vara tillbaka.

Vi hoppade direkt in i en taxi och jag började berätta allt jag har varit med om sedan jag lämnade.. vilket var ganska mycket. Han berättade vad som hänt på skeppet. Taxin släppte av oss utanför ett underbart hotell och där kom nästa överraskning. Joe hade bokat ett rum för en natt så att vi kunde catcha upp och bara vara vi innan jag kom tillbaka til skeppet.

Vi spenderade några timmar med att försöka kontakta skeppet så att jag kunde komma ombord och hämta min bikini och lite annat. Oturligt nog hade skeppet flyttats sedan Joe hoppade av och vi kunde inte lämgre bara kliva på, utan vi behövde någon som hämtade oss i gummibåten. Till slut blev vi upphämtade och det blev kramkalas!! Så härligt att se alla igen. Vi lämnade så snabbt som möjligt så vi kunde få mer ut av dagen haha. Vi åt mat, badade i poolen och bara var. En av de finaste och mest romantiska dagarna i mitt liv.

Klockan 8.00 var det dax att bli upphämtade och börja jobba igen. På dagens schema stod det... STÄDNING. Wihoo. Våra passagerare för nästa resa skulle anlända dagen efter så skeppet var tvunget att se spotless ut. Och vilket resultat!

Dagen efter anlände våra passagerare och alla verkar engagerade och trevliga. Jag, Jim, Beno, Peter och Christine har blivit tilldelade 4-8 passet. Ser inte fram emot att bli väckt 04.00 på morgonen, men detta passet är härligt för du får både se solnedgången och soluppgången :)

Imorgon börjar resan mot Tonga. På vägen ska vi stanna till vid en ö som Eric (vår kapten) kallar New Potato, haha. Rersan dit tar två dagar sen tar det ca två dagar till till Tonga. Där ska vi cruiza runt i några dagar.

Detta är helt underbart och jag är så glad att jag är tillbaka. Även om sjösjukan slog till redan för två dagar sedan mår jag prima. Min kropp har vant sig vid värmen lite mer nu och jag dricker flera liter vatten.

Jag vill skicka miljoner kramar till min morfar som är sjuk. Jag älskar dig så mycket!!

Jag är så glad att jag fick träffa er alla där hemma. Jag saknar er redan <3

Då har tiden kommit igen. Det är dax att lämna Sverige än en gång.

Denna gången är jag inte osäker och rädd för att komma till en ny plats. Denna gången är jag riktigt taggad! Jag har fått en ny dos med motivation som jag vill visa och göra bra ifrån mig på skeppet.

Jag har haft helt underbara dagar här hemma med mina nära och kära. Jag har fått fira min bästa lillasyster, jag har äntligen fått träffa lilla Meja och resten av min stora släkt och jag har fått catcha upp med mina vänner. Tack så innerligt för att ni fortfarande finns där, trots att jag varit borta så länge. Riktiga vänner försvinner inte så lätt.

Nu kan jag inte bärja mig tills jag ser skeppet i Samoas hamn igen. Jag kan inte bärja mig tills jag träffar Joe och alla andra igen. SOUTH PACIFIC HERE I COOOOOOOME!!!

Ha det helt underbart mega bäst här hemma, så ses vi.... i framtiden, haha! :)

Hejsan!

Jag har varit med om sa mycket de senaste dagarna. Forst vill jag saga forlat for att jag inte uppdaterat tidigare, men, Sydney Harbour Tall Ships hade inte betalat oss i tid, vilket betydde att jag inte kunde betala for internet.

Vi kom till Rarotonga den 16 maj och det var en valdigt harlig kansla. Vi hade antligen natt tropikerna och varmen var otrolig. De sista dagarna ute pa havet innan vi kom fram var milda och vi behovde inte ha vara regnklader pa oss.

Rarotonga    

Rarotonga ar en mycket vacker o med palmer overallt. Folket har ar trevliga och sociala. Hamnen har ar aven Sorens hemhamn sa vi ar kanda har. Direkt nar vi lagt till sa kom folk ner till hamnen for att halsa pa oss och for att titta. En man fran den lokala tidningen kom och intervjuade oss och tva dagar senare var vi med i tidningen! (Med hela ganget uppe i foren).

Vi fick en dag ledigt och jag, Joe, Hannah, Jim och Mitch bestamde oss for att ga pa en ”kulturell show” pa kvallen. Vi bestamde oss for att ga pa den lite dyrare som ocksa sag sa mycket battre ut. Vi anmalde oss och begav oss ner till stranden for att snorkla. Men, tyvarr sa var det inte varldens basta snorkelstalle.. Men, vi sag en bla sjostjarna. Vi
chillade pa stranden istallet och drack rom som riktiga seglare haha. Pa vagen tillbaka till skeppet passerade vi en lokal kladesaffar och betamde oss for att kopa outfits for kvallen. Jag och Hannah kopte vars en blommig och fargglad klanning och killarna vars en skjorta.
Vi gjorde oss iordning och vid 18 kom var buss och hamtade upp oss. Den korde oss hela vagen till restautrangen och val dar fick vi en supergod buffe och efter det en show. Man som klattrade upp i en palm pa 4 sekunder, skarde av en
kokosnot och gled tillbaka ner som en brandmanspale. Kvinnor i hula-hula kjolar som skakade rumpan sa coolt och man som dansade runt med muskulosa kroppar. Efterat bad vi var busshauffor att slappa av oss mitt framfor puben, dar vi spenderade resten av kvallen.

Jag, Hannah, Mitch, Joe och Jim 

Dagen efter berattade var kapten Tod att vi maste bege oss fran hamnen i Rarotonga for ”The Wakas” skulle komma in tidigt nasta morgon. En ”waka” ar en storre kanot (men kalla aldrig det for kanot for da tar de illa upp..) med segel och deckhus. De lamnar som pojkar och seglar ut pa havet till olika lander i tre manader och
kommer tillbaka som krigare.

Vi bestamde oss darfor for att segla till en annan o som heter Aitutaki.

Tva dagar senare nadde vi paradiset. Jag har aldrig sett nagot liknande. Vi fick 4 timmar pa land och vi begav oss direkt till stranden. Aitutaki ar omringad av en ljusbla lagun och det finns bara en plats att komma in med bat. Vi hoppade i direkt och borjade snorkla. Jag sag sa mangahaftiga fiskar, mestadels fran ”Hitta Nemo”. Vi sag aven fiskar som hoppade upp ur vattnet, jattecoolt! Innan vi begav oss tillbaka till baten klattrade Jim och Joe upp i en palm och kastade ner kokosnotter som vi tog med oss tillbaka till skeppet och at.

Nasta dag var det andra halvan av crewet som fick ga iland och vi var kvar ombord for att fullgora ”stadlordagen”. Jattekul.. Kaptenen lat oss bada fran baten under var rast och vi hoppade fran foren och dechuset. Superkul!

Nu ar vi tillbaka i Rarotonga och vi har 6 timmar ledigt idag och ett helt dygn pa fredag. Vadret ar inte jattebra sa idag bestamde vi oss for att ga och uppdatera oss med omvarlden har pa internetcafet. Pa fredag ska vi gora en vandring over on och snorkla lite mer.

Om 3 dagar lyfter mitt plan fran Rarotonga mot Sydney. Snart ar jag hemma!

Jag hoppas att allt ar bra dar hemma.

Elin, jag vill hora allt om Kreta nar jag kommer hem.. och ja, om allt som har hant i ditt liv medan jag varit borta. Saknar dig sa himla mycket. Jag onskar att jag kunde vara hemma och se dig i din underbart vackra balklanning. Men, vi ses pa din student. Jag ar sa stolt over dig bastis!

Nu ar det dax att runda av och fortsatta var lediga dag.

Ta hand om er sa ses vi snart!

Hej pa er!

Jag kan nu antligen saga att vi har natt tropikerna och The Cook Islands. Efter ca 16 dagar till havs med bara vatten sa langt ogat kunde na, var det en underbar kansla att se land i horisonten. Joe och var kapten Tod klattrade upp
i masten for att se det lite battre och tanka sig, det var faktiskt land! Denna resa fran Nya Zeeland har varit mycket lugnare an den forsta mellan Sydney och Nya Zeeland. Inte lika manga stormar och mycket lugnare vatten. Det gjorde hela upplevelsen lattare och jag har haft en mycket storre motivation till att gora
bra ifran mig. Jag kan faktiskt ganska mycket om segling nu.

  

ON THE ROAD AGAIN / 12 MAJ 2012
Da har tiden kommit att lamna vackra Nya Zeeland. Det ar redan dag 3 har ute och rutinerna ar tillbaka. De sista dagarna innan vi lamnade var helt fantastiska. En tidig morgon var vi med om nagot haftigt. Allt var sa stilla. Jim fiskade, Emil fick oss att skratta (som vanligt) och jag och Hannah stod och pratade. Plotsligt sager hon
”vad ar det?” och pekar ut mot horisonten. Efter nagon minut ser vi att det ar en hel flock delfiner som kommer rakt mot oss! Nagra av dem ar pa lekhumor och hoppar runt. Medan vi alla star dar chockade av vad som hander sa kunde delfinerna inte bry sig mindre om oss. De passerade lika tyst som de kom och efternagra minuter var de forsvunna igen i horisonten. Senare samma dag kom ett annat skepp, Tucker Thompson, och ankrade bredvid oss. Detta skepp var ute pa en veckosegling med ca 12 ungdomar ombord och det ar aven skeppet som var kapten, Tod Thompson byggde med sin pappa. Alla ungdomar och ledare ombord kom over och halsade pa oss. Nar de lamnade bestamde vi oss for att gora en attack mot dem senare samma natt (nagot som engelsmannen kallar raid)
Sa..
ATTACKEN MOT TUCKER THOMPSON
Vid 02.00 vacker Joe mig och sager att det ar dax. Jag, Joe, Jim, Hannah, Mitch, Dan, Emil och Bjarke samlas uppe pa deck. Vi hoppar alla ner i var dingie (liten bat) och med oss har vi en burk med ris och en egengjord flagga.
Var plan ar att: ro over sa tyst som mojligt, klattra upp i masten och halla ris i seglen, kasta av och omleda alla linor ombord, sno deras flagga och ersatta den med var egengjorda, sno deras dingie och till slut fa med oss sa
manga saker fran deras deck som mojligt.
Val dar spenderade vi ca 20 minuter (lite for lange) innan vi blev upptackta av ledarna som skriker: ”Go to bed!”. Vi springer tillbaka till var lilla bat och hoppar i. Ledarna tror att vi ar deras ungdomar som forsoker fly sa en av dem
tar tag i Dans ben och forsoker dra tillbaka honom. Men efter nagra sekunder ser dem vem det ar och vralar: ” Oh shit, it’s the Soren crew!!”. Val i dingien inser vi att vi bara ar fyra personer i baten. Joe, Emil och Bjarke hanger fran barbord sida och ledarna forsoker putta i dem i vattnet samtidigt som de samlat ihop alla deras hinkar och kastar vatten pa oss. Vi kommer tillbaka och killarna hoppar i. ”YES!” tanker vi, men da sager Emil: ”Var ar Jim?”. Nej,vi saknar en! Da hor vi Jim skrika: ”Soren, foren!”. Dan kor oss runt och dar hanger Jim fran foren och dinglar. Vi kor under honom, han slapper taget och vi ar alla tillbaka i dingien! Vi ropar saker som: ”Bye Tucker Thompson”, ”See you again” och vart crew-vral. Hela vagen tillbaka jublade vi, for aven om vi blev upptackta sa gjorde vi ett bra jobb. GO SOREN GO!

.. Tillbaka till nuet.
Nu sitter jag I koket (the galley) pa skeppet med en burk coca cola. Under mina manader i Sydney ombord The Swan hade jag tillgang till gratis cola varje dag, vilket nu har resulterat i ett litet beroende. 

Vi ar tillbaka pa havet, mitt ute i ingenstans. Tyvarr kom sjosjukan tillbaka och forsta kvallen under mitt skift stod jag lutad over relingen. Det ar inte forrens idag, dag tre, som jag kanner mig som mig sjalv igen. Jag kan
sitta i koket utan att ma illa. Detta ar verkligen en mansvarld. Jag ar trott pa att bevisa sa mycket bara for att jag ar tjej. Forsta resan fick vi mest jobb som att stada toaletterna och assistera vid att satta segel osv. Nu, under andra resan far jag mer ansvar. Igar bad Eric, var first mate, mig att satta ett segel som heter ”The middle staysail”. En riktig utmaning och jag klarade det!

For att satta detta segel behover du:
- En halliett, vilket drar upp seglet
- En downhawl, vilket drar ner seglet
- Sheets, vilket ar sidorna pa seglet
- Tricinglines, vilket forhindrar linorna att skara mot andra linor och darfor
ga isonder.

Sa, for att fa upp ”The middle staysail” (vilket bor mellan var framre mast och masten i mitten) behover du en person som kastar av ”The downhawl” sa att tre personer pa ”The halliett” kan dra upp seglet. Du vill aven ha en person pa varje ”sheet” som kontrollerar att vinden inte tar i for mycket. Och en person som skriker kommandon, vilket var jag. Jag ar valdigt stolt over mig sjalv att jag klarade det och jag kunde se pa Eric att han var imponerad. Jag tror att mannen ombord blir lite chockade varje gang vi tjejer klarar av nagot extra speciellt, men det ar for att vi inte har fatt chansen att visa vad vi kan. Sa nu, nar jag har bevisat mig sjalv mer, far jag mer ansvar.
Som idag klattrade jag upp till ”The tegallant”, vilket ar seglet hogst upp i var 30 meter hoga framre mast. Det gungar sa mycket mer dar uppe och emellanat kunde jag inte gora annat an att bara halla i for kung och fosterland.

Denna resa till The Cook Islands ar jag pa 8-12 skiftet med Emil, Dan och var kapten Tod. Det betyder att jag jobbar 08-12 under morgonen och 20-24 pa kvallen. Jag gillar detta skift mest hittils for det ar mest likt ett vanligt
sovschema da jag kan sova mellan 24 och 07. Vara passagerare lamnar inte forrens den 24e maj sa vi har gott om tid till att upptacka denna underbara plats. Den 26e maj paborjar jag min resa mot Sverige. Forst flyger jag till Sydney och sen den 29 maj till Kopenhamn. Jag kommer fram den 30e och da hoppas jag pa att fa se er alla.

  
Jag hoppas att allt ar bra med er dar hemma! Langtar efter att fa se er igen.

Massa pussar och kramar!