Älskade, älskade morfar.
Tack för att du var den du var, även om ditt minne försvann på äldre dar. Du har mitt hjärta och jag vet att du och farmor vakar över mig tillsammans nu.

Två dagar efter att vi nått Tonga kunde jag få gå iland och gå in på internet. Det var då som jag fick beskedet om att morfar gått bort två dagar tidigare. Mamma hade mailat mig hela händelseförloppet och i slutet stod där ”nu finns inte morfar längre, han var så fin”.

Jag minns min morfar som den som lärde mig kortspel och alltid lät mig vinna, som lärde mig att kasta harpa, som körde runt mig i hans traktor, som snarkade så högt att det hördes i hela huset, som alltid drack lite för mycket på våra fester och började sjunga snapsvisor, som alltid försökte ge mig whiskey trots att jag bara var 16 år, som alltid skojade och fick mig att skratta, som alltid brydde sig om sina nära och som alltid hade glimten i ögat.

Vi såg dig tina bort. Vi såg dig bli sämre och sämre. Jag tror att du mår bättre nu. På ett sätt tror jag att du är lättad, för det var inte så du ville leva. Du var sprudlande, energirik och rolig. Det var så fel att se dig så tanig, tyst och förvirrad.

Jag förstår nu att du sa hejdå till mig när jag hälsade på dig. Du tog min hand och tittade mig djupt in i ögonen. Just då trodde jag att du ville visa att du kände igen mig, men att du inte riktigt kunde placera mig. Nu förstår jag att du visste precis vem jag var och att du ville visa mig det. Du ville säga något, men du kunde inte. Det behövdes inte, dina ögon sa allt.

Tonga är så vackert och jag ser dig överallt – i den ljusblåa himlen, i de gröna palmerna, i den vita sanden och i det klarblåa havet. Lika vackert som du var.

Det är jobbigt att inte vara hemma med er och finnas där för er alla och att själv få tröst. Att jag inte ens kan gå iland för att använda internet och prata med er gör mig galen. Med detta inlägg vill jag sända all min kärlek till er. Till mamma, Elin, mormor, Stefan, Pia, Patrik och Mattias. Jag saknar er så mycket och hoppas att ni alla är okej. Jag vet att ni tar hand om varandra och förstår att jag helst av allt vill vara med er.
Jag har turen att vara omringad av människor som verkligen bryr sig om mig och tar hand om mig. Jag känner mig trygg.

Tack för att jag fick världens bästa morfar. Jag saknar dig och älskar dig med hela mitt hjärta. Du finns med mig för alltid.

Din Hanna

Vi såg skymten av land en tidig morgon runt 06.00, mitt i mitt skift. Jag och Jim hade spenderat mesta tiden till att lista ut vilka signaler fyrarna gav ut när dagsljuset började komma fram och öarna visade sig. Vi skickades direkt upp i masten för att harbor furla seglen. Vi måste se fin ut när vi kommer in.

Min första tid här har varit svår och är fortfarande jobbig.  Två dagar efter att vi kommit fram fick jag beskedet att min morfar gått bort. Jag saknar honom så mycket.

Vi har blivit prövat på en ny sport här i Tonga som kallas skurfing. För oss är det precis som vattenskidor, bara det att här står du på en surfingbräda. Du håller fast i ett rep som vi knutit bak på vår dinghie och tricket är att försöka ställa sig upp. Jag var så nära... men ramlade varje gång jag kom upp på benen.

 
Joe lyckas saklart med allt :)

Sinnet vi är i nu är skönt. Varje dag flyttar vi oss en liten bit inom Tongas öar och varje eftermiddag ankrar vi på en ny plats. Vi har fått gå iland på flera olika stränder och detta är paradiset. Vi jobbar extremt hårt. Varje dag mellan 8 – 17 är vi uppe på däck i den stekande solen. Kroppen är van vid värmen nu, men solkrämen finns med i högsta hugg.

Våra passagerare på denna resa har varit de bästa hittills. Bruce är med som vanligt, han ska vara med på hela resan. Yvonne, vår mamma kom tillbaka i Rarotonga och var med ända till Tonga. Vi hade även ett nygift par som var ute på sin smekmånad och två tjejer från Kina. De var riktigt roliga och skapade alltid trubbel haha. Peter, en man från Nya Zeeland var en av mina favoriter och Christine var alltid så klumpig, välte ut sockret och ramlade hela tiden. Inte det ultimata när du är på ett skepp som rör sig.

Jag och Hannah har haft ett seriöst samtal med vår kapten Eric. Vi är båda med som volontärer och gör allt detta arbete gratis. Man kan säga att vår lön är tiden när vi får gå iland. När vi fick erbjudandet att följa med på denna resa sa vår chef att ”detta är en underbar möjlighet att få se denna delen av världen och ni får det helt gratis”.. Han nämnde inte hur mycket vi var tvungna att jobba och att vi mestadels fick se platserna från skeppet och inte ens gå iland. Vi hade därför ett samtal med Eric och han förstod oss precis. Jag och Hannah jobbar hårt, mer än vissa som får betalt. Vi plockar upp slack från andra crew-medlemmar som får betalt och det går på våra nerver. Vi bad därför om mer tid iland och Eric sa att det ska vi kunna fixa.

Pa tisdag bar det av igen. Denna gang till Fiji vilket jag ar taggad infor. Hoppas att det ar precis som alla sager att det ar.

Ta hand om er dar hemma sa hors vi snart igen. Jag saknar er!