Vi anlände till Fiji kvällen den 18 juli, för sent för immigrationen att komma ut till båten. Så, vi fick vänta tills dagen efter innan vi hade tillstånd att gå iland. Varje gång vi kommer till ett nytt land så kommer alltid tre personer ombord och kontrollerar personerna ombord, maten och andra produkter samt hälsan ombord. Ibland tar de vår mat eftersom det är odlat eller köpt i ett annat land, de kontrollerar våra rum, alkoholen och våra mediciner. När allt är godkänt har vi tillstånd att gå iland.

Den 21 juli var det vår kapten Erics födelsedag. Vi hade precis ankrat bredvid en ö med en väldigt trevlig befolkning. Jag, Joe, Eric och några andra gick iland för att be byns chef om tillåtelse att besöka och utforska ön. Vi hade en liten ceremoni där vi frågade om vi kunde få stanna två nätter på ön. Chefen sa ja och vid ceremonin bestämdes det dessutom att han och byns band skulle komma ut till båten samma kväll för att fira Eric, samt ha en kava-ceremoni. Kava är en mild drog... lugn mamma och pappa, jag är inte beroende… än. Haha. Nä, det enda den gör är att det känns som att du har bedövning i munnen och det känns som att du är lite berusad.
Bandet kom ombord och spelade musik kvällen lång. Vi åt god mat, dansade och firade Eric. Vi är alla så glada att han tog över platsen som kapten när vår förra lämnade. Eric är en väldigt förstående, genuin och snäll människa, precis vad du behöver när du vistas i en miljö där du inte riktigt vet vad du ska göra ibland och där du gör misstag. Han blir aldrig sur. Irriterad har han nog blivit på mig ett antal gånger… men han har aldrig varit sur på mig.

Dagen efter Erics födelsedag var en söndag. Och vet ni vad? Vi var lediga hela dagen, samt att vi kunde gå iland halva. Jag och Joe tog båten klockan 13 och bestämde oss för att utforska ön. Vår första idé var att gå upp för det största berget på ön. Väl uppe beundrade vi utsikten en stund, men vi kunde se att regnet var på väg. Vi försökte gömma oss under några buskar, men vi insåg snart att det inte skulle göra någon nytta, så vi blev blöta.
Efteråt gick vi tvärs över ön till stranden på andra sidan. Vi satte oss ner och jag bestämde mig för att ha en liten svenska-lektion och berättade allt om vad som händer på midsommar. Jag hittade pinnar och blad, byggde ihop en midsommarstång och dansade ”Små grodorna” runt den. Han tror nu att svenskar är helt galna. Jag klandrar honom inte.

Jag och Hannah har nu fått ett eget område på skeppet som vi har ansvar för. Vi reparerar segel. Ni ska bara veta så många hål och revor det blir när vi är ute och seglar. Så, när ett segel går sönder så ger killarna dem till oss och vi börjar lappa ihop det. Jag gillar det. Vi börjar faktiskt bli duktiga på det också.

Idag är det min och Joes lediga dag och vi sitter just nu på ett internetcafé i staden Lautoka. När vi är klara ska vi gå i några butiker, ha en picknick och ikväll ska vi gå till en marknad med karuseller.

På måndag anländer våra passagerare för nästa del av resan. Att segla till Vanuartu. Vi lämnar Fiji den 1 augusti och resan över kommer ta ungefär fem dagar. Väl framme kommer vi segla runt till de olika öarna en stund. Resan efter denna består endast av att segla runt i Vanuartu… så vi kommer spendera en månad där innan det är tid att bege oss vidare.

Jag vill säga grattis i efterskott till min mamma! Den 25e juli var det hennes födelsedag!!! Hoppas att du hade en underbar dag mamma. Jag saknar dig!
Du kommer att få en överraskning med posten om någon vecka.

Nu ska jag och Joe fortsätta vår lediga dag. Ta hand om er där hemma så hörs vi snart igen.
Miljoner kramar

När vi är ute och seglar och jag sitter på “bow watch” om nätterna, tittar jag ofta upp mot himlen och drömmer mig bort. Bort om alla stjärnor och himlavalv. Det är väldigt lätt för tankarna att flyga iväg och din riktiga uppgift, att se till så att vi inte seglar in i något, blir ett andrahandsval. Du tittar ut längs med horisonten, men du är någon helt annan stans. Mina tankar flyger ofta hem till er. Vad händer där hemma, vad missar jag och hur är det med er? Det är irriterande att inte kunna välja själv när jag kan prata med er, det måste alltid vara planerat och jag måste alltid ha tillstånd att lämna skeppet. Kontakten med er ska det bli ändring på när jag kommer tillbaka till Australien.

Mina tankar flyger även till framtiden. Min framtid, ett oklart och ovisst ord för mig. På ett vis känns det spännande att inte veta vad som kommer hända och att inte ha något planerat, men någonting inom mig gör mig stresad ibland och säger att ”Hanna, du måste lista ut vad du vill med ditt liv”. En sak har jag bestämt mig för, och det är att jag ska göra vad jag vill och inte vad andra vill att jag ska göra.

En person som ofta besöker mig i mina tankar nu for tiden är morfar. Min fina morfar gick bort för tre veckor sedan och det har varit jobbigt att vara här nere utan alla de som står mig nära och visste vilken fin människa han var. Att inte få krama min mamma som precis förlorat sin pappa, att inte kunna se till så att alla är okej och att missa begravningen är orosmoment som snurrat runt i mitt huvud och vid vissa tillfällen har jag inte kunnat stoppa tårarna. Jag vet nu hur det känns när ett hjärta gör ont.
Mamma har skickat bilder till mig från begravningen. Allt såg så vackert ut. Jag hoppas att allt gick bra, men det tvekar jag inte en sekund på att det gjorde. Jag önskar att jag var där. Jag försökte leta upp ett ljus på båten samma dag, men jag insåg ganska fort att mitt letande var förgäves... jag lever ombord ett skepp helt tillverkat av trä. Så, jag tog fram min dagbok och ritade ett istället.
Jag minns honom så tydligt nu. Jag trodde att jag hade glömt. Som min kusin Patrik skrev till mig: ”han sitter uppe i himlen med min morfar nu med ett snapsglas i handen sjungandes på en snapsvisa”.

Morfar, jag saknar dig.

Tänk med hjärtat

En av de mest intressanta och roliga sakerna vi gör nu när vi nått tropikerna är att snorkla. När vi äntligen får tillåtelse att gå iland springer vi alla ner till våra sängar och hämtar våra masker och fenor.

Tonga är ett land fyllt med fantastiska korallrev och fiskar som jag endast sett på film. När jag simmade runt kunde jag inte hjälpa att skrika till ibland när jag såg något häftigt. Speciellt om jag såg en stor fisk, helt ofarlig. Hannah och jag såg en haj senast vi var ute tillsammans. Vi låg stilla i vattnet och tittade på den i någon sekund, sen insåg vi att ”helvete, det är en haj!!!” så vi simmade som satan iväg från den och skrek som små flickor, typiskt att göra en scen av det hela, när det visade sig vara en liten revhaj. Haj som haj, jag är lika försiktig.

Jim har en helt underbar undervattenskamera så här kommer ett gäng bilder från dagen då vi besökte ”Coral Gardens” i Tonga.