Lordagen den 26e januari ar det en av de viktigaste och storsta dagarna i Australiens historia. Det var dagen da Captain Cook seglade in i Sydney Harbor och upptackte Australien. 
Australiensarna ar valdigt stolta over sitt land och Australia Day ar ett stort spektakel. Att vara har som turist och uppleva allt ar helt klockrent. 

Vi var redo att boarda vara passagerare redan 12.30 Alla kom ombord med ett leende pa lapparna och vi lamnade Campbell's Cove och seglade ut i hamnen. Trafiken var otrolig. Hamnen var full med batar. 14.00 var det tid for det arliga "Tall Ship Race" dar Soren, Southern Swan, James Craig och The Endeavour deltog. Nar startskottet gatt sa sprang vi runt pa deck och satte alla segel mojliga. Och, Soren Larsen vann! 

                       Denna bild ar tagen av James Craigs mast. Detta skepp ar det storsta i sydneys hamn.

Klockan 18 var vi tillbaka i Campell's Cove for att hamta upp passagerarna for var andra segling. Denna bestod av en tur runt hamnen och sedan spektaklet i Darling Harbour. Bron som gar rakt genom Darling Harbour oppnades och vi seglade in, deltog i en parad dar de ger information om skeppet. Dar var manniskor overallt och vi filmades. Vi kande oss valdigt speciella. Efter oss var det dax for Southern Swan att gora samma procession.
Vi intog position utanfor Darling Harbour och tittade pa de underbara fyrverkerierna.

En helt perfekt dag!
HAPPY AUSTRALIA DAY

Då var det dax att laga segel igen. Jag har precis avslutat vårt "main sail" och Joe och zim är i full gång med att spänna fast det på skeppet. Kaptenen vill sätta det på Australia Day (26e januari). Jag är så glad att jag lyckades avsluta det i tid! Jag blir bara bättre och bättre på detta och det känns jättebra! :)
chefen kommer till mig personligen nu och vill ha min hjälp med reparationerna. Det får mig att känna min lite speciell, eftersom killarna har ingen aning om detta haha.

Imorgon är vi tillbaka på vattnet i hamnen.

Hoppas att allt är bra med er alla. Om några dagar har jag förhoppningsvis roliga nyheter att berätta för er. Men allt är inte klart än.

Ta hand om er!

En sak som jag såg fram emot när vi var på väg tillbaka till Sydney var att Elisabeth, en av mina nära vänner från lilla Dalby, skulle vara i Sydney när vi kom fram.

Väl framme hörde jag av mig så fort som möjligt och Bettan kom ner till hamnen och fick följa med på en av våra seglingar i hamnen. När det var dags att sätta segel och Dan letade efter volontärer så pekade jag på Bettan och hon blev vald för att dra i lite linor, haha. Vi hade några helt underbara dagar tillsammans då vi verkligen catchade upp med allt som hänt den senaste tiden.

Att ha någon från hemma så nära en igen var underbart. Jag kunde prata svenska, säga precis vad jag ville och ingen runt mig förstod.

Vackra vackra Sydney. Underbar utsikt från skeppet.

Nu har hon fortsatt sitt äventyr till Nya Zeeland

v

Karta över centrala Sydney. Campbell's Cove ligger precis framför operahuset och för att komma till White Bay kör du över en bro till vänster. (The Anzac Bridge)
Hoppas att allt blir lite lättare nu när jag bara babblar på med olika platser och namn.

Några av er har undrat vad jag pratar om när jag säger White Bay. Eller ja, mest min kära fader.
Så, jag tänkte förklara lite mer för er.

White Bay ligger ca 3 minuter med bil/buss utan för centrala Sydney (som ni kan se på kartan). Det är en stor arbetshamn där Sydney Harbour Tall Ships lägger till när de behöver reparera något av skeppen. Det är också här som Soren Larsen lägger till varje kväll, eftersom det endast finns plats för ett skepp i Campbell’s Cove, vilket är hamnen precis framför operahuset.

Företaget bredvid oss, de tillverkar flytande pontuner

Utsikten från aktern på Soren, inte fy skam 

För tillfället ligger Soren stilla i White Bay på grund av motorproblem. Våra mekaniker har varit tvungna att plocka isär hela vår stora huvudmotor. Vi kommer inte kunna flytta oss på ca tre veckor till. Så, om dagarna målar jag, städar, lagar mat och lär mig att sy med Brian. Nu när jag kommit tillbaka från Stilla Havet så fick jag en liten löneförhöjning, hela FEM dollar. Jag tjänar nu 40 dollar om dagen, vilket är ca 350 kr. Det känns i plånboken, men jag bor och äter gratis.

Just nu ligger vår färja Wangi Queen bredvid oss. Wangi Queen gör våra turer till Goat Island och svensexor

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Ett av mina jobb ute i Stilla Havet var att reparera segel. Jag är väldigt intresserad av att sy sedan tidigare så när tillfället fanns för vår första lagning så tog jag chansen att hjälpa till. Det visade sig att jag var duktig på det och lärde mig fort hur man skulle gå till väga.

Så, efter ett tag kom kaptenen till mig personligen och bad mig att laga de nyligen sönderrivna seglen. För, pga alla regnoväder vi hade så hände det lätt att en liten reva uppkom.

Nu, tillbaka i Sydney ligger Soren stilla ute i en arbetshamn i White Bay. Eftersom företaget har två skepp så bor Svanen i Campbells Cove (mittemot operahuset) och Soren bor i White Bay. White Bay är platsen där vi gör alla reparationer och vanligt arbete som målning och sandning.

Varje gång ett skepp kommer in efter en lång resa till havs har man en liten "refit". Det betyder att man städar av skeppet, lagar det som behöver lagas och ser till så att skeppet är i gott skick inför nästa jobb. Sorens nästa jobb är att segla runt i hamnen. På grund av alla revor i seglen kallade Marty (min chef) in Brian, Sydney Harbour Tall Ship’s segelmakare.
Marty har sett några av mina reparationer och tillåter mig spendera tid med Brian för att lära mig mer om segel. Jag har redan lärt mig många saker och idag gjorde jag min bästa reparation än så länge.

Till höger ser ni en segelhandske. Denna använder man för att kunna pressa nålen genom den tjocka canvasen
 

Brian är en rolig filur. Han är 83 år och har seglat sedan han var 16 år. Han är kort med vitt hår och vitt skägg. Han kan prata svenska och han visslar alltid. Varje gång något är fel svär han på svenska och när han inte vill att någon annan ska förstå vad han säger pratar han svenska med mig. Det är väldigt trevligt att spendera tid med honom för jag känner mig verkligen som hans lärling. Vi kommer bra överens och han säger att jag har något bakom pannbenet. Det måste väl vara bra att få höra det från en gammal sjöman?

Brian jobbar på ett av våra segel  

Jag lär mig så mycket saker här ute hela tiden men jag vet fortfarande inte vad jag vill göra i framtiden. Kanske blir jag en mångsysslare och aldrig läser på universitetet? Vem vet, only time can tell.

Två veckor återstår med Brian och under den tiden ska jag ta in allt jag kan. Kanske blir jag en segelmakare i framtiden? Det hade faktiskt varit ganska coolt.

I detta inlägg tänkte jag visa er runt på The Southern Swan, där jag bodde och arbetade från december 2011 till april 2012.

Southern Swan, eller Svanen som skeppet tidigare hette, byggdes 1942 i Nyköping, Danmark

Jobbet här har varit mycket ansträngande. Eftersom vi har bott på båten så har vi haft nära till jobbet, haha. Det var härligt, speciellt de tidiga mornarna. En typisk lördag såg ut ungefär såhär:
- På lördagar hade vi oftast 5 seglingar och den första startade 11.00, vilket betydde att vi började städa skeppet och fixa med matleveranser och barleveranser klockan 08.00
- På varje segling var ca 60-80 pers bokade, så det blev en hel del mat i en himla massa frigolitlådor.. vilket blev mycket tungt att lyfta.
- Klockan 10.45 hämtar vi upp de första gästerna och beger oss ut i hamnen. Är man S1 eller S2 får man ha roligt och klättra i masten, samla voluntärer för att sätta segel och man kan slappna av lite mer. Är man S3 betyder det att man är "the kitchen's bitch". Där sätter man upp buffén och hjälper till att severa.

- Med 60-80 pers ombord samtidigt blir det väldigt trångt och med bara 3 fungerande toaletter (vilket på senare tid blev 2 fungerade toaletter) stötte vi ofta på problem i detta område. Stopp blev det nästan varje dag, toaletter som fortsatte spola vatten trots att passageraren lämnat för länge sedan och överfyllda tankar var en del av vår vardag. Jag vet inte hur många gånger jag stått med en klädgalge nedstoppad och försökt få bort en blockering.

- Är man S2 har man det ganska härligt faktiskt. Ganska direkt efter vi lämnat hamnen ställer man sig som "bow watch", vilket betyder att du står uppe i fören och signalerar till Kaptenen om andra båtar runt omkring oss. I Sydneys hamn blir det ganska många signaler eftersom denna hamn är en av världens mest traffikerade.

- S1 har mer ansvar. Det är personen som har kontrollen, under Kaptenen. Det är personen som har kommunikation med Kaptenen om vilka segel vi ska sätta och om något är fel. Det är även den som kastar "main line" när vi ska lägga till i hamnen och den som stoppar skeppet från att segla in i landet när vi kommer in. För, när man har kastat "main line", så fångar personen på warfen repet och sätter fast det runt en kloss och du hoppar ner från deckhustaket och har hela vikten från skeppet på detta rep. Du måste sedan sakta in skeppet så att det inte krockar med landet framför och placera det rätt så att vi kan hissa ner gången.
- Vi har även en person i baren på varje segling.

- Den sista seglingen släpper av passagerarna runt 22.30 i Cambell's Cove och då måste vi städa skeppet igen. Vi tar upp allt skräp (vilket vi har gömt i duschen under dagen), tömma alla soptunnor och S1 och S2 klättrar upp i masten för att "furla" seglen. Det beryder att man viker in seglen och får regnskyddet över dem.
- Är tankarna överfulla måste vi segla bort till något vi så fint kallar "Pump Out". Vi lägger till vid en lång slang, öppnar dränet för bajs- och kisstanken och sätter fast slangen. Därefter pumpar vi ut allt som samlats under dagen och ibland får du det roliga jobbet att hålla slangen medan den pumpar. Men, efteråt är hon så gott som ny igen och vi kan segla tillbaka till Cambell's Cove och hon är redo för en ny dag.

- När vi lagt till igen i Cambell's Cove kan du äntligen slappna av, men tanken på att en ännu tidigare morgon väntar på söndagen hinner snart ikapp dig och du beger dig ganska snabbt till sängen.

Även fast arbetet har varit ansträngande och faktumet att jag inte har haft en ledig helg sedan jul, är jag glad att jag hamnade hos Sydney Harbour Tall Ships. Jag har känt mig trygg och säker i en av världens största städer. Jag hade alltid ett hem att gå tillbaka till. Inte vilket hem som helst, utan ett gammalt skepp. Hur coolt är inte det?
Här kommer lite bilder:

       
Två bilder på min och Joe's kabin. Ca 3 kvadratmeter, men konstigt nog fick vi plats med alla våra saker

   Den eviga problemtoaletten. Du gör vad du vill göra och sedan spolar du genom att trycka ner pedalen med foten. Ofta lyssnade inte passagerarna på informationen i början av varje segling vilket resulterade i att de inte hade en aning om att de måste pressa upp pedalen efteråt för att avsluta pumpningen och fylla upp vatten i stolen igen. Det var så tankarna fylldes upp fortare än de borde.

 
Och sen har vi duschen. En dusch på 14 personer, men vi lyckades ändå. Ingen ville dock vara först efter arbetsdagens slut, eftersom det stank av sopor och var fullt med flugor haha. 

Den vackra (men lite stökiga) salongen under vattenytan. Rakt fram ser du in i två kabiner.

Här ser ni salongen där uppe. Här satt vi ofta på kvällarna och åt, skrattade och sjöng. 

   Och här har vi den. Den hemska fxsl (vet inte hur det stavas så jag gör en förkortning..). Det var här som man hamnade först när man flyttade in. Jag bodde här med de danska pågarna Simon och Emil. Visst var det roligt, men när du känner lukten och när du hör kackerlackorna krypa runt blir det genast obehagligt. Som tur var träffade jag Joe och flyttade till hans kabin efter en vecka, haha!

Nu har ni fått se mitt hem. Det är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men det var mitt hem. Ett hem där jag hade mina bästa vänner, ett hem där jag trivdes (trots lukterna och toalettproblemen) och ett hem där jag skrattade varje dag. Livet i Sydney blev så mycket mer genom detta. Tack Marty, Tack Lisa och Tack Vince för att ni tog in mig och lät mig fortsätta.

I nästa inlägg får ni se mer av vad som hände i mitt liv när jag inte var på skeppet, för det fanns faktiskt en annan vardag också, haha!

Nu, när jag har mer tid att sitta ner i lugn och ro, vill jag visa er hur mitt liv i Sydney såg ut.

Jag anlände på Sydneys flygplats för andra gången i slutet på november 2011. Staden som jag hade saknat så mycket såg likadan ut, men känslan jag hade i kroppen var helt annorlunda. Första gången planet landade var mina största orosmoment om jag skulle klara mig genom säkerhetskontrollen och om jag skulle hitta Antonia. Nu, andra gången, var allt mycket allvarligare. Jag var tvungen att hitta ett jobb, bostad och starta ett liv i storstaden. Något jag aldrig gjort tidigare. Paniken när man inte fick napp och när man var ovetande över framtiden var inte rolig.

Som jag har sagt så många gånger innan så tackar jag gudarna för mina vänner jag hade i stan. Helena, Oskar, Alex och Emelie. Varje gång jag var nere, sa de till mig att allt kommer att ordna sig. Allt kommer bli okej. Jag försökte sträcka på mig, men ju fler cvn jag lämnade ut utan telefonsamtal sänktes min tro på mig själv. Än en gång fanns de där för mig. Det är svårt att beskriva hur lätt det är att komma nära en människa när man är ute och reser. Alla är i samma situation och du tar till dig personer på ett annat sätt, fortare. Men än en gång, tack mina fina vänner som fick mig att sträcka på mig och kämpa. Ni är guld värda!

Efter veckor utan napp på ett jobb smet jag in bakom ett hostels låsta dörr, hittade en anslagstavla och fick numret till Sam, en surfinginstruktör som behövde personal till företaget. Promotion kunde väl jag arbeta med? Efter en intervju med honom där jag fick höra att jag kunde tjäna mellan $150 - $700 i veckan fick jag jobbet. En grundlön på $150 i veckan var ju inte fy skam. Jag började detta obekväma jobb, där vi blev avsläppta på Bondi Beach och i Hyde Park för att gå fram till ungdomar och börja prata, försöka bli kompis med dem och sakta men säkert sälja in ett surfingläger till dem. I slutet skulle vi försöka få deras kortuppgifter.. vilken smart människa lämnar ut denna information till en främling på stranden? Inte många!

I slutet av första dagen fick jag reda på, av en annan anställd, att jag endast får betalt om jag säljer ett läger. Min ilska kan jag inte beskriva och jag började inse att jag inte kunde arbeta med detta. Fyra dagar spenderade jag på detta jobb, 32 timmar av osäkerhet och dåligt självförtroende innan jag tog modet till mig och sa upp mig en regnig fredag. I och med detta blev jag av med min säng på hostlet ovanför kontoret och jag var hemlös tre dagar senare. Då fick jag bo i Helenas, Oskars och Alexs lägenhet mitt i stan. Detta var 5 december, dagen efter min födelsedag! Jag spenderade hela dagen på ett internetcafé i Kings Cross och det var där som min danske kompis Simon tog kontakt med mig och frågade om jag behövde ett jobb. "JA" skrev jag och vi bestämde att vi skulle mötas upp. Det var en härlig syn att se honom igen och han började berätta om ett jobb på ett gammalt skepp i hamnen som han jobbade och bodde på. Jag var ganska skeptisk till allting, men när jag inte hade något annat så tänkte jag "vad har jag att förlora?".

Den 6 december kom jag dit för första gången och jag är fortfarande kvar. Jag har fått vänner för livet och jag har blivit kär. Jag har pressat mig själv, jobbat stenhårt och blivit erbjuden ett jobb att segla runt Stillahavsöarna. Marty (min chef) sa att jag fick erbjudandet för att jag "alltid jobbar hårt, visar vad jag går för och alltid har ett leende på läpparna".

När man kommer från en vardag med rädsla för att aldrig hitta ett jobb eller bostad och sen blir välkomnad in i denna miljö av några av världens bästa människor är det svårt att inte trivas. Jag har haft en underbar tid på The Southern Swan och i nästa inlägg berättar jag mer om livet ombord.

Tack och hej, keep reading!