Okej, även Joe har lyckats bocka av sin "bucket list" här i Nya Zeeland. Hans var White Water Rafting. Jag har alltid varit lite rädd för denna aktivitet och sa att han jättegärna kunde åka iväg och göra det, men att jag var ganska osäker. Han sa då att han ville att jag skulle följa med men självklart ville han åka på den "extrema dagen" med företaget han valde. Till slut valde jag att följa med.

Till en början var jag väldigt nervös och även när vi fick instruktioner av vår guide. Vi övade på att paddla rätt, födela vikten i båten rätt och att falla ur. Vi övade också på om båten skulle tippa över och vi alla landade i vattnet. Det är just nu höst här i Nya Zeeland och vattnet var JATTEKALLT! Men, övningarna gick bra och vi började paddla. Inför varje vattenfall eller ström berättade vår guide precis vad han ville att vi skulle göra, vilken grad fallet var och vart de säkra platserna var som vi skulle simma till om vi ramlade ur. Saken var den att om man ramlade ur så hade vi 8 sekunder på oss att lyckas ta oss tillbaka till båten för att de andra ska kunna lyta upp dig tillbaka in i båten. Efter de 8 sekunderna måste guiden rädda oss med en säkerhetslina. Detta eftersom att strömmen fortsatte ner till nästa vattenfall efter det avklarade.

Vi raftade två floder och när det väl var över ville jag inte hoppa ur båten, jag älskade det! Min guide fick mig att känna mig säker trots att jag var väldigt rädd. Där fanns ett fall där någon faktiskt har omkommit. Jag vet hur klumpig jag är, men jag är ganska stark nu för tiden så jag trodde på mig själv att jag kunde hålla mig kvar i båten. Här är en härlig bildbomb på vårt äventyr!

The worlds highest commercially rafted waterfall in the world, 7 meters!!

We made it!!

// So, even Joe has been able to tick off his bucket list here in NZ. His one was to go White Water Rafting. We went with Rafting NZ and it was amazing! I was vey nervous before and whilst we were in the boat getting instructions. Obviously did Joe choose the "extreem day" where you raft 2 rivers with a greade 5. In the end I didn't want it to stop!! //

Jag har lyckats bocka av ett av mina mal pa min "bucket list" har i Nya Zeeland. Namnligen att bestiga ett berg. Och, inte vilket berg som helst utan det kanda "Mt Doom" som anvandes i Sagan onm Ringen.

Bergets riktiga namn ar Mt Ngauruhoe och star stolt 2287 m ovanfor vattenytan (manga valjer att kalla det "Mt Doom" da dess riktiga namn ar valdigt svart att uttala). Det var en riktig utmaning att ta sig till toppen. Det borjade bra, med en enkel vandring de forsta 700 m. Efter det blev det valdigt brant och underlageet ar mestadels grus och smasten. Det var som att ta tva steg fram och ett steg bak. Efter ytterligare flera hundra meter overgick underlaget till mer hallbar sten och vi kunde anvanda detta for att klattra upp. Sista delen var vi tillbaka till tva steg fram ett steg bak. MEn vid det laget kunde vi se toppen och det fanns inget annat val an att kampa! Val uppe tappade jag hakan. Vi var ovanfor molnen och det lag som ett tacke over omradet med bergstoppar som kikade upp over tacket. Helt magiskt.

Manga Sagan om Ringen - fanatiker  bestiger detta berg och dett exempel pa detta var att vi kunde hora musik nar vi nadde toppen. Det kom fran en grupp tyskar som spelade soundtracket till filmen..

Vagen ner var enklare an det sag ut och val nere fortsatte vi vandringen genom Tongariro, som nationalparken heter. Den tog oss genom ett omrade med flera aktiva vulkaner och kratrar. En av vulkanerna utbrot sa sent som 2012 da en stor sten flog anda ner till en av stugorna man kan overnatta i. Lyckligt nog befann ingen sig i stugan vid detta tillfalle.

Nar vi nadde enasta topp bestamde vi oss for att aven bestiga Mt Tongariro. Inte lika hogt eller lika pafestande, men benen varkte vid detta laget. Efter detta var det ca 15 km kvar av berg och sjoar och den sista biten gick genom regnskogen. Eftersom vi besteg bada bergen var vi de sista att lamna Tongariro for dagen. Vi borjade vandringen 08.30 och nadde inte parkeringsplatsen forrens 19.30 Vi gick sammanlagt ca 27 km och vi slocknade bada tva klockan 21 och vaknade inte forrens vid 12 nasta dag, Mina ben och knan varkte i tre dagar, men det var det vart!

Miljoner kramar!!

At the bottom of Mt Ngauruhoe

The view half way up

At the top

Mt Ngaurohoe from a distance

On our way to the summit of Mt Tongariro

// I've managed to tick off one of my goals on my bucket list whilst here in NZ, to climb a mountain. Not any mountain either, but the famous Mt Doom which was used in The Lord of the Rings.

The real name is Mt Ngauruhoe and reaches 2287 m above the water line. Many people call it Mt Doom just cause the real name is very hard to pronounciate. It was a challenge to get to the top. It started off easily the first 700 m. After that it got really steep and we were mostly walking on gravel and sand. It was like taking two steps forward and one step back. After several hundred meters it changed to rock formations which we could climb over. After that we were back to two steps forward and one step back, but as this point we could see the top. When we finally reached te top, I was amazed. We were above the clouds and it lay as a blanket with mountain tops coming through. Magical.

Many Lord of the Rings fans climb this mountain and one example was that we could hear music at the top. It came from a group of Germans playing the sound track to the films..

The was down was definately easier than it looked like and back down at the bottom we continued the track through Tongariro National Park. It took us through an area of active vulcanoes and craters. One of the vulcanoes erupted in 2012 and a big stone flew all the way down to one of the huts on the track. Luckily, no one was in the hut when this happened. At the next top we decided to climb Mt Tongariro as well. Not as high and not as steep as Mt Ngauruhoe, but my legs were killing me at this stage. Afterwards we had about 15 km though mountains and lakes and the last bit went through the rain forrest.

Since we decided to do both summits, we were the last ones to leave the National Park for the day. We started walking at 08.30 and didn't reach the car park until 19.00 We walked approx 28 km and we both fell asleep at 21 and didn't wake up until 12 the next day. My legs and knees ached for three days, but it was worth it!

Lots of love//