Hej på er!

Nu när jag (äntligen) har fått mitt visum för Australien är det dax att förklara allt för er där hemma.

De senaste två månaderna har varit, om jag ska vara ärlig, hemska. Jag har varit orolig, stressad och ledsen. Det ser ut som att jag har det hur bra som helst, men ibland så är det inte som det ser ut. Detta är min vardag nu, det är ingen semester och definitivt ingen dans på rosor.

Det av allt var att vänta. Jag kunde inte göra mer- Jag ringde Immigrationen ett flertal gånger och det enda de kunde säga till mig var att vänta. Väldigt frustrerande.

Jag bestamde mig för att sluta arbeta på skeppet för jag mådde inte bra där längre. Att gå från att segla i Stilla Havet med en besättning som jag kom bra överens med till att få en helt ny besättning som jag var tvungen att träna och människor som inte riktigt brydde sig. Alla var backpackers och de var här för att ha en rolig tid, vilket oftast slutade med att alla var fulla varje kväll... genom att dricka företagets alkohol. Missta mig inte, jag gillar att ha en rolig partykväll - men inte varje natt... i mitt hem... några meter från min säng.

Så, jag slutade arbeta på skeppet. Genom en vän fick jag reda på att hon fått en liten promotion på sin arbetasplats och berättade för mig att hennes position var ledig. Så, jag skickade in mitt CV till chefen och han hörde av sig och vi planerade en intervju. Allt gick jättebra och han ville anställa mig direkt. Jag berättade då för honom om situationen med mitt visum.. att jag var mitt emellan två visum och som jag skrev innan.. det enda jag kunde göra var att vänta. Och jag visste inte ens om de skulle säga ja. Det var en annan faktor.. de kunde säga nä. Vi bestämde att jag skulle bli tränad och redo för jobbet när jag fick mitt visum. Så, jag hade nu ett nytt jobb på g med Sydney Fast Ferries. Allt gick så bra, alla var snälla mot mig och jag älskade känslan av att ha min egen grej. Vi bodde forrtfarande på skeppet efetersom vi inte riktigt hittat en lägenhet än som var för ett rimligt pris.

Vi letade i 6 veckor efter en lägenhet för vi trivdes inte på skeppet. Att konstant behöva säga till folk att städa upp efter sig i köket och toaletten gjorde mig väldigt upprörd och jag kunde aldrig känna mig lugn. Inte blev det bättre heller att vi bodde med människor som var äkta alkoholister, en väldigt obekväm situation.

Till slut hittade vi en lägenhet som vi tyckte om. Hyran var $270 (=1800 kr) / vecka. Över påskhelgen spenderade ägaren lite tid i lägenheten för att fixa golvet i köket (som inte var riktigt klart) och han målade lite. De berättade senare för oss att hyran nu gått upp till $300 / vecka. Detta var väldigt frustrerande eftersom Joe kunde betala förra hyran själv, så vi kunde flytta in även om det visade sig att jag inte skulle få mitt visum.. nu var det en annan situation, han behövde mig där för att betala halva hyran. Vi var nu i en situation där vi var tvugna att besluta om vi skulle flytta in ändå och hoppas på det bästa eller om vi skulle fortsätta leta. Vi bestämde oss för att flytta in ändå, vi var så trötta på allt.

Dagen vi flyttade in insåg vi att nägra saker som definitivt fanns i lägenheten när vi tittade på den nu fattades. Ägaren hade tagit bort hyllplan, spot lights, en garderob, ugnen och glaset från fönstret i badrummet. Hans ursäkt om fönstret var att han tog bort det för att kunna ventilera och han tänker inte betala för detta... så vi har nu förstått att ägaren är en idiot.

Men, förra torsdagen fick jag mitt visum (dagen efter att vi flyttade in i nya lägenheten) och jag ringde min nya chef direkt och jag började arbeta på riktigt dagen efter. På en dag ordnade allt sig. En stoooooooor sten lyftes från min mage.

Just nu sitter jag i vår fina lägenhet med Joe och hans vänner som cyklat från Brighton i England till Australien! Jag tittar på platser att göra min STCW95 kurs med. Detta är en kurs som många båtföretag kräver att du har för att kunna arbeta som en deckhand. Mitt mål är att vara deckhand på Whale Watching turerna ombord färjorna som jag arbetar för. Så, önska mig lycka till!

Jag och Joe klarade oss genom allt detta. Ingen annan kan nog riktigt förstå vad vi gått genom på skeppet. Vi har sett varandra 24/7 VARJE dag i 15 månader. Väldigt påfrestande. Nu är vi starkare än någonsin.

Detta blev ett längt inlägg men jag lovade att berätta för er vad som pågått efter att jag viste om mitt visum.

Hoppas att allt är bra med er där hemma! Jag saknar er jättemycket <3

 

Marie

24 april 2013 11:33

Hej, undrar om jag får fråga vad det var för visum du ansökte om? Funderar på att sticka ner själv till Sydney nämligen (då jag ÄLSKAR stan). Kan inte ansöka om working holiday tyvärr, så studier är väl det jag satsar på. Men det är alltid kul att få tips från andra :)

Hanna

15 maj 2013 15:33

Hej. Klart att du far fraga. Jag ansokte om ett WH. Mitt andra ar :) hoppas att du hittar ratt :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-- 2,5 veckor kvar tills jag är åter på svensk mark. Detta blir förmodligen mitt sista inlägg på resande fot innan jag kommer hem. I 3 år har du varit med mig bloggen och hjälpt mig att uppdatera mina kära där hemma.   Imorgon börjar vi en kayak/...

Hej hej hallå! Här kommer en snabb uppdatering medan jag har täckning. Vi är tillbaka i bilen och spenderar våra kvällar på campingplatser. Ibland är det bara en gräsplätt mitt i ingen stans. Igår hade vi en underbar utsikt över ett snötäckt berg ...

Okej, jag har nu avslutat min sista dag for cardrona. Nu är bilen packad igen för en 2,5 veckors road trip på nya Zeeland vilket sedan följs av en dag av nostalgi i Sydney, två veckor av sol i Thailand, en dag att visa joe Köpenhamn och som sen avslu...

Hej alla fina! Uppdateringen här var varit dålig på senaste tiden. Men, det finns inte så mycket att skriva om. Jag lever i bubblan av cardrona och allt som kommer med det. Jag arbetar fem dagar i veckan och åker skidor på mina lediga dagar. Jag h...

Hej kära familj och vänner! Det blixtrar och dundrar här i Wanaka idag och Cardrona har tagit beslutet att inte öppna. All personal satt utanför kontoret i byn i 1 timme och väntade på ett svar, ska vi öppna eller inte? Sen kom det vackra ordet: ...