Jag kan inte säga mer än att jag är förälskad i Vanuatu. Vi har spenderat ännu en otrolig dag här – den här gången med invånarna i Devies Bay på ön Ureparapara.

Vi seglade in i något som såg ut som en gigantisk insjö, vilket visade sig vara kratern från en uråldrig vulkan. Søren låg där magma och lava mullrade för tusentals år sedan. Men, panik utbröt då huvudmotorn dog precis när vi seglat in och inte kunde vända om. Vi satte segel och gjorde vår gummibåt redo för att eventuellt hjälpa oss med att trycka på sidan av skeppet för att placera oss rätt när vi släpper ner ankaret. När Eric, vår kapten, var nöjd med var vi låg skrek han ut att det var dags att släppa ner ankaret. När det låg säkert på havets botten kunde vi pusta ut och köra iland våra ”Voyage Crew” (vilket är de betalade passagerarna ombord).

Dagen efter frågade jag och Hannah om vi kunde få hela dagen ledigt. Vi brukar som mest bara få 2 - 4 timmar iland. Jag och Hannah är volontärer och att gå iland är vår lön och den största anledningen till att jag är här. Vi såg det som en sak vi definitivt har förtjänat och var inte rädda för att fråga. Eric sa ja och vi packade våra väskor och åkte glatt iland.

På stranden möttes vi av en äldre man vid namn Selwan. Han ledde oss in i byn till vår guide, för först på vårt schema stod en vandring genom djungeln till en grotta. Flera barn var nyfikna på oss och följde med. Jag och Hannah gick längst bak och vi hade två flickor som gjorde oss sällskap, Emma och Bethlany – 12 och 13 år. Vi halkade efter de andra men flickorna såg efter oss. Genom djungeln passerade vi några hus och en ugn som byborna använder för att rosta kokosnötter på.

 
Bethlany och Emma

 
Hus under byggnad

Vandringen fortsatte upp för en brant backe och det måste sett roligt ut med alla oss vita människor utan speciellt bra balans som halkade stup i kvarten. Väl uppe för backen (vilket i slutändan visade sig vara mer som ett berg) såg vi grottan. Den var ganska liten och några av våra äldre passagerare klagade lite och sa ”den långa vägen för inget”. Jag var fortfarande fascinerad för jag hade fått se så mycket av djungeln på vägen upp.  

 
Bethlany och Emma i djunglen med Soren langt dar nere

Jim, jag och Hannah i grottan

Jag dricker rent vatten pa vagen upp. Eric i bakgrunden latsades att kissa i vattnet ,edan jag drack.. Valdigt roligt haha ;)

Till vandringen ner fick vi vars en vandringspinne vilket hjälpte mycket. Trots att jag, Hannah, Emma och Bethlany mest skojade runt och att jag halkade och landade på rumpan.

Nere på plan mark väntade Selwan på oss för att visa oss sin trädgård. Vi blev överraskade när vi kom dit, för trädgården var fylld med skulpturer av olika män och djur. Dessa var symboler för fred och skydd.

Emma och Bethlany visade oss sina hus och vi tog en titt på byn. Alla unga flickor var väldigt nyfikna på mig och Hannah. Våra kläder och vårt hår var så olika deras. Vi försökte prata med dem och de förstod en del engelska för de går i skolan.

Selwans tradgard

Selwan forklarar vad de olika skulpturerna betyder

Jag och Hannah och flickorna

Vi hälsade på Andrew som tillverkar träskulpturer. Vet du vad? Jag köpte en, för 1000 vatu. Vilket är ca 80 svenska kronor. Helt otroligt. Visar en bild av den här nedan.

Andrew och min skulptur

Vi hade så roligt med alla små flickor och en av dem hette Elin, precis som lillskruttan där hemma. Det fick mig att tänka mycket på dig bästis.

Elin v

Vi åkte tillbaka till skeppet för lunch och där samlade jag och Hannah ihop små presenter som vi senare gav till Emma och Bethlany som tack för deras hjälp uppe på berget. De fick vars en ny tröja, nagellack, läppglans, glitter och en spegel. Vi skrev även ut några av bilderna som vi tagit under förmiddagen. Alla byborna var väldigt nyfikna på bilderna och nästan drog dem ur händerna på oss för att kunna se. Vilket jag kan förstå, de har inge ens en kamera.

Tillbaka på ön var det tid att se bybornas ”custom dance”. De flesta öar i Vanuatu har sin egen speciella dans och på Ureparapara var den riktigt cool. Männen som dansade var klädda med palmblad, bastkjolar och nötter runt anklarna. Till deras huvudnummer kom de ut med helt fantastiska huvudbonader som de själva tillverkat.

När våra applåder tystnat kom vi till nästa punkt för dagens aktiviteter, vilket var den årliga fotbollsmatchen mellan Søren Larsen och byborna i Devies Bay. Vi var underbemannade, så några killar från byn var med i vårt lag. Planen var ganska olik från planen där hemma men, denna hade flera stora gyttjehål här och där, hårda träpinnar som var svåra att se där de stack upp ur gräset och kyklingar som sprang runt.
Jag intog min position som höger mittfält och matchen drog igång. Lagen var lika och tänka sig – vi gjorde första målet! Båda lagen kämpade hårt och då och då halkade någon till och landade i gyttjepölarna. Men, det var en del av charmen med hela matchen. Resultatet blev 3-2 till oss och jag gjorde vårt tredje mål!! Selwan stod bredvid planen och skrek: ”go Hanna!”.

En stor måltid väntade för kvällen. Vi fick ris mixat med kött, slizar med potatis, en gryta med majs, potatis och lök, äggpaddies och äpple. Väldigt gott.
När bandet började spela serverades det även kava, vilket är en mild drog som är vanligt att de dricker bland Stillahavs-öarna. Det ser ut som brunt vatten och det gör att din tunga och mun tappar känseln för en stund… inte mycket mer.
Vi började dansa till musiken. Jag hälsade på en gammal dam som dansade med oss. Hon höll fast i min hand under resten av sången och vi dansade tillsammans. Emma och Bethlany kom ner klädda i sina nya tröjor, kjolar, nagellack och glitter i ansiktet. De var hur söta som helst och känslan av att kunna hjälpa någon som har det sämre ställt än en själv är helt fantastisk.

Bethlany och Emma i sina nya trojor

Alla barn kom fram och dansade med oss och jag och Jim samlade ihop dem och lärde dem YMCA-dansen. Alla dessa små individer som tittade på oss med stora ögon för att hänga med. Alla pojkar tittade på Jim och alla flickor tittade på mig. De skrattade hela tiden.

Jim breakdansar med barnen

Detta har varit en underbar dag tillsammans med folket på Ureparapara. Vi kom dem nära och jag kommer aldrig att glömma barnen. De var så glada och lyckliga. Att kunna göra ett litet barn lycklig bara genom att besöka dem är en känsla som är svår att förklara. Att se deras leende när de får ett gosedjur eller en fotboll… att en sådan sak som är något så litet för oss kan förändra hela deras vardag.

Fina fina barn

Tack Devies Bay för ert varma välkomnande och för att ni visade oss era hem.
Jag kommer aldrig glömma er v

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-- 2,5 veckor kvar tills jag är åter på svensk mark. Detta blir förmodligen mitt sista inlägg på resande fot innan jag kommer hem. I 3 år har du varit med mig bloggen och hjälpt mig att uppdatera mina kära där hemma.   Imorgon börjar vi en kayak/...

Hej hej hallå! Här kommer en snabb uppdatering medan jag har täckning. Vi är tillbaka i bilen och spenderar våra kvällar på campingplatser. Ibland är det bara en gräsplätt mitt i ingen stans. Igår hade vi en underbar utsikt över ett snötäckt berg ...

Okej, jag har nu avslutat min sista dag for cardrona. Nu är bilen packad igen för en 2,5 veckors road trip på nya Zeeland vilket sedan följs av en dag av nostalgi i Sydney, två veckor av sol i Thailand, en dag att visa joe Köpenhamn och som sen avslu...

Hej alla fina! Uppdateringen här var varit dålig på senaste tiden. Men, det finns inte så mycket att skriva om. Jag lever i bubblan av cardrona och allt som kommer med det. Jag arbetar fem dagar i veckan och åker skidor på mina lediga dagar. Jag h...

Hej kära familj och vänner! Det blixtrar och dundrar här i Wanaka idag och Cardrona har tagit beslutet att inte öppna. All personal satt utanför kontoret i byn i 1 timme och väntade på ett svar, ska vi öppna eller inte? Sen kom det vackra ordet: ...