Give me a spirit that on this life`s rough seas
Loves that have her sails filled with a lusty wind
And the hope that the Soren Larsen sails on with a wing and a prayer
- “Mac” 1993

Soren Larsen ankrad bredvid Roberton Island i Nya Zeeland  

Jag kan nu antligen saga: Vi ar framme!
Vi nadde Nya Zeelands kust den 16 april och har sedan dess seglat runt Bay of Islands I fyra dagar. 

LIVET OMBORD SOREN LARSEN / Fredag 13 april 2012 – Nagonstans i det Tasmanska havet
Det har nu redan blivit dag 7 har ute pa havet och min kropp har borjat vanja sig vid det eviga gungandet. Jag kan forsoka att beskriva storleken pa vagorna, men jag tror inte att ni kommer forsta hur enorma de var. Varje gang vi gick ute pa deck var vi tvugna att ha varan livlina runt midjan, sa att vi kunde klippa in i sakerhetslinorna som var utspridda pa skeppet. Nar jag lag i min sang gled jag ibland rakt ner sa att mina fotter slog i vaggen och med nasta vag gled jag tillbaka och mitt huvud slog i i andra anden. Nar vi stod bak i aktern sa var vi tvugna att halla I racket, for emellanat sag det ut som att vi var med i scenen fran Titanic da Kate och Leonardo ligger pa racket nar skeppet ar pavag ner i djupet.

Allt du gor ombord blir en utmaning. Att kla pa dig regnklader, att ga pa toaletten eller att duscha tar sa mycket egergi. De fyra forsta dagarna fungerade jag knappt. Sjosjukan slog till precis nar vi lamnat hamen I Sydney. Jag forsokte gora allt fort, sa att jag kunde lagga mig ner i min sang igen. For, nar jag lag i min sang madde jag bra. Stod jag upp eller satt ner sa madde jag illa.

 
                                                 
Under dessa 7 dagar har vi plagats av tre stormar. Den andra var jag med uppe pa deck och hjalpte till med seglen. Varje 30 sekund slog en vag upp och gjorde sa att vi blev dygnsura, men vi var tvugna att fortsatta. Joe, Zim och Dan var uppe och klattrade I masten for att fa in seglen och jag stod nere pa deck livradd. Varje gang nagon klattrar far jag en stor klump I magen. Ramlar de ner ar det 1% att de kommer tillbaka ombord.

Vardagen ar valdigt enformig. Jag, Joe och Emil har vart dagsskift 12.00-16.00 Efter 16 ar vi lediga I atta timmar. Da tittar vi ofta pa en film eller sover. Med tiden nar sjosjukan borjade forsvinna var det lattare att vara social och gora annat istallet for att sova. Vid 23.40 blir vi vackta for vart nattskift mellan 24.00 och 04.00 Efter det blir det alltid sagen direkt och de flesta gangerna har vi sovit anda tills vi blir vackta for vart dagsskift nasta dag.

Allt du kan se har ute ar hav, sa langt ogat kan na. Det kanns som att vi ar de anda manniskorna I varlden. Varje dag tittar jag ut mot horisonten och tanker pa er. Vad ni gor och hur ni mar. 

Joe har varit helt fantastisk mot mig har ute. Han far mig att kanna mig trygg nar han haller om mig och nar han tar tag I min livlina nar jag gungar fram och tillbaka. Han trostar mig nar jag ar ledsen och radd och ser efter mig sa att all tar okej.

VAR FORSTA STORM / 9 april 2012 – Tasmanska Havet
En av de laskigaste dagarna I mitt liv. Joe vackte  mig vid kvallsmiddagstiden och jag bestamde mig for att forsoka ata nagot. Jag kommer upp och en storm ar i full fart. Det var en skon kansla att veta att mitt skift inte borjar forrens om fyra timmar.
Gungandet blev varre och varre, jag for med huvudet in i vaggen nagra ganger. Joe och Emil satte pa sig sina rednklader. De sa: “vi maste hjalpa dem”. Jag fragade om jag skulle folja med, men Joe sa: “na Hanna, stanna har nere”. Men, det var ingen rofylld stund. Det jag horde var fonster som smallde, vagor som slog upp och tackte decket och mina vanner som skrek dar uppe. Det var fruktandsvart och jag var sa radd att nagot skulle handa dem. Vid 24 drog jag mig sakta upp ur min sang och tog pa mig mina regnklader och gjorde mig redo for nasta storm. Blixter, dunder och regn. Men, vi klarade det. Vi tog oss igenom och kom ut pa andra sidan. Det enda vi forlorade var ett av vara segel (“The inner jib”) som slets isonder.

Nu ar vi framme I Nya Zeeland och det ar en underbar kansla. Vi klarade det! Vi lamnde Sydney runt 11.00 den 7 april och nadde Nya Zeeland 10 dagar senare. Jag pushade mig sjalv och min kropp och jag gjorde det. Jag har seglat over ett hav!!

Pa mandag den 24 april kommer det stora testet. Da seglar vi fran NZ mot Rarotonga och denna resa tar 32 dagar. Under den tiden kommer jag inte heller ha nagon kontakt med omvarlden, sa nasta gang jag kan kontakta er ar nar jag kommer tillbaka till Sydney den 27 maj. Jag flyger sedan den 29 maj fran Sydney och landar I Kopenhamn den 30e.

Jag hoppas att ni alla mar bra. Jag saknar er och tanker pa er varje dag. Det ska bli en underbar kansla att komma hem. Vi ses om en manad!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-- 2,5 veckor kvar tills jag är åter på svensk mark. Detta blir förmodligen mitt sista inlägg på resande fot innan jag kommer hem. I 3 år har du varit med mig bloggen och hjälpt mig att uppdatera mina kära där hemma.   Imorgon börjar vi en kayak/...

Hej hej hallå! Här kommer en snabb uppdatering medan jag har täckning. Vi är tillbaka i bilen och spenderar våra kvällar på campingplatser. Ibland är det bara en gräsplätt mitt i ingen stans. Igår hade vi en underbar utsikt över ett snötäckt berg ...

Okej, jag har nu avslutat min sista dag for cardrona. Nu är bilen packad igen för en 2,5 veckors road trip på nya Zeeland vilket sedan följs av en dag av nostalgi i Sydney, två veckor av sol i Thailand, en dag att visa joe Köpenhamn och som sen avslu...

Hej alla fina! Uppdateringen här var varit dålig på senaste tiden. Men, det finns inte så mycket att skriva om. Jag lever i bubblan av cardrona och allt som kommer med det. Jag arbetar fem dagar i veckan och åker skidor på mina lediga dagar. Jag h...

Hej kära familj och vänner! Det blixtrar och dundrar här i Wanaka idag och Cardrona har tagit beslutet att inte öppna. All personal satt utanför kontoret i byn i 1 timme och väntade på ett svar, ska vi öppna eller inte? Sen kom det vackra ordet: ...